4
mig, att grefwe Cancrin en gång i weckan, klockan mellan 9 och 10, gaf företräde åt en hwar, som hade något att andraga. Jag gick derföre dit den 4 Juli om morgonen och fann ministerns förmak uppfyldt af en mängd fattigt folk — mestadelen gamla män i fårskinnspelsar, och lika tarfligt klädda gamla fruntimmer — som redan woro uppställda i en stor krets utmed wäggarna. Ministern, som war klädd i en morgonrock af grått kläde och rökte ur en lång turkisk pipa, gick omkring i kretsen från den ene till den andra, afhörde hwad hwar och en hade att anföra och sade några tröstande ord. Jag tog min plats bland de öfriga, och då jag war swartklädd samt hade min nordstjerneorden på mig, tilldrog jag mig genast hans uppmärksamhet, och allt efter som han närmade sig den punkt i kretsen, der jag stod, kastade han flera gånger blicken på mig, och jag kunde märka att han kände igen mig. Slutligen kom han till mig, och sade i en särdeles höflig och ursäktande ton: ”Hwarföre har ni kommit på denna tid, då jag, som ni ser, är upptagen af dessa simpla personer, som hafwa ett eller annat att beklaga sig öfwer, eller något att bedja mig om? Hwarföre har ni icke kommit på den wanliga audienstiden på eftermiddagen?” Jag swarade, att jag redan en gång förut wid nämda tid hade kommit olägligt för hans excellens och derföre icke wågat förnya försöket. Han yttrade derpå särdeles höfligt: ”Wänta bara ett par minuter; jag har att tala ett par ord med den här herrn (han pekade derwid på en man i uniform, som war den enda wälklädda personen i rummet), så skall jag wara till er tjenst.” Han tog nu den ifrågawarande personen med sig in i sitt arbetsrum; kom efter en kort stund åter ut, och bad mig stiga in. Han war nu lika artig, som han första gången hade warit frånstötande, och sade: ”Mina tulltjenstemän hafwa handlat rätt; men nu skall ni få se, att wi snart skola bringa saken till rätta.” Han skref några ord på en papperslapp, drog på en klocksträng och befallde den inträdande betjenten, att med densamma gå till tullhuset. Han wisade mig derpå i stor skala utförda kartor öfwer Ural-bergen, på hwilka alla de ställen, der man hade funnit guld, woro utmärkta med gul färg, och gjorde mig uppmärksam på, att de allesammans lågo på bergskedjans östra sluttning, hwilket tycktes antyda, att någon gång fordomtima en wäldig wattenmassa hade slagit sina böljor mot denna sida af berget och hade afsatt detta tyngre material på den motsatta. Han bad mig slutligen, att i fall jag på min resa skulle warseblifwa någon klanderwärd oordning, jag i så händelse wille
