126
war oss särdeles angenämt att komma på bekanta ställen, som påminde oss om att wi nu woro på hemwägen.
Den 17 September hade jag den glädjen att här återse en bekant från Petersburg, örlogskapten (numera amiral) Wrangel. Man hade nämligen berättat att till Tomsk anländt ett par engelska sjöofficerare, och han förmodade att det war den bekante kapten John Ross, som under flere år med sitt fartyg legat infrusen i Ishafwet, och som måhända hade genomwandrat norra Amerika, för att genom Sibirien återwända till England. I wår bostad hade han träffat Gustaf, som underrättat honom att det war hans norska bekanta från Petersburg. Jag besökte honom och fick höra att han war satt till guvernör öfwer ryska kolonien Sitka på nordwestra kusten af Amerika. Han hade för 3 månader sedan gift sig med ett wackert, ungt fruntimmer från Reval, en fröken Elisa de Roussillon. I det han föreställde mig för sin älskwärda fru, som knappast war öfwer 17 år, sade han: ”Har ser du nu det sista spåret af europeisk civilisation, hwilken wi hädanefter måste afstå ifrån.” Jag yttrade mitt bekymmer, huru en så späd warelse skulle kunna uthärda denna beswärliga resa; men hon hade godt mod och wid den åldern kan man utstå bra mycket både till kropp och själ. För ett nygift par war det emellertid beswärliga smekmånadsdagar. Sedan jag druckit te hos dem, återwände jag hem till mig klockan 10 på aftonen, särdeles upprymd af det intressanta samtalet med ett ungt lyckligt par, som för ett par weckor sedan war kommet från Europa.
Då jag har kommit att omnämna detta par, kan jag icke afhålla mig ifrån att i korthet meddela deras sednare öden. På en resa till Tyskland år 1839, såg jag i Göteborg komma ombord på norska ångfartyget en wacker medelålders man, som bar en nattsäck i handen, hwarpå stod namnet Roussillon. Jag hörde att han talade tyska till ett swenskt fruntimmer, och sade honom att jag år 1829 i Tomsk hade träffat en baron Wrangel, hwilken war utnämd till guvernör öfwer den rysk-amerikanska kolonien Ny-Arkangel, och som då nyligen gift sig med en fröken Roussillon. ”Ah, det war min dotter!” utbrast han, ”och då är det förmodligen prof. Hansteen, som jag har den äran att tala med. Jag har just nyss slutat ett bref till min dotter; men skall nu gå ned och öppna det igen, samt omtala för henne detta owäntade möte.” Han berättade, att då Wrangel hade warit ett år i Sitka, hade wildarne gjort ett anfall på fästet och mördat en del af besättningen, och det war med knapp nöd, som
