en stor fruktbärande trädgård. Wid denna eld uppehålla sig ständigt några eldsdyrkare, efterkommande af de fordna perserna, hwilka ansågo elden i allmänhet som en sinnebild af gudomen; äfwen några hinduer wistas här. Rundt omkring den brinnande gropen, 2—3 famnar från densamma, bo dessa menniskor i sina hyddor. Midt i en sådan hydda är gräfd en liten fördjupning, omkring hwilken äro lagda 2—3 stenar, på hwilka sättes en kittel att koka maten i. De taga sedan en tapp säf- eller höstrån, tänder den utanför wid den ewiga elden, och kastar den under kitteln, då fördjupningen genast fattar eld, brinner utan rök och lukt, och maten blifwer fortare kokt än med wed. Betäcker man hålet med en filt, så släckes lågan. Wid denna brinnande urgröpning wärma eremiterna sig om wintern och begagna intet ljus i sina hyddor. Hwar och en sticker ett rör af en alns längd, ofwantill beklädt med ler och försedt med en propp af ler, i jorden inwid sin säng. Tager man nu bort proppen och förer en antänd hötapp till öppningen, så står det liksom en ljuslåga öfwer röret, utan att detta deraf förbrännes. Sätter man proppen öfwer, så släckes ljuset.
Denna ewiga eld anwändes äfwen till kalkbränning. Man uppstaplar kalkstenen i en hop, tänder en hötapp wid den stora eldgropen och kastar den på stenhögen, hwarpå lågan plötsligt stiger utur jorden mot höjden med ett brusande; och när man låtit det sålunda brinna i 3 dagar är kalken färdigbränd.
Denna trakt har dessutom äfwen en annan märklig eldföreteelse att framwisa. Efter milda höstdagar, när aftonluften är warm, står trakten omkring Baku liksom i full låga. Ofta ser det ut som om eldslågor i stora massor hastigt rullade utför bergen, och den kringliggande bergskedjan är upplyst af ett klart blått sken. De otaliga, dels spridda, dels sammanhängande eldslågor, som i mörka och warma nätter betäcka hela slätten, injaga skräck hos hästar, mulåsnor och andra djur. Eldslågorna wara icke längre än omkring 4 timmar efter solnedgången, och synas oftast i Oktober och November månader. Wid stark östanwind warseblir man dem aldrig. Men denna lufteld antänder icke något brännbart ämne. Torrt gräs och säf komma aldrig der igenom i brand, oaktadt hela jordytan tyckes betäckt af eld och lågor; och oaktadt man befinner sig midt ibland dessa eldslågor, känner man icke en gång någon wärme deraf.
De wäxande bergen ligga emellan Baku och Nagawi, längs landswägen i en sträcka af 1 1⁄2 mil, och äro jordkullar af olika, dock icke betydlig höjd, askfärgade, utan gräs och hafwa
