18
mordainer, tatarer och armenier, som kommo körande ett par tusen werst från nejderna kring swarta och kaspiska hafwen. Om aftonen war det en egendomlig anblick, då wi kommo körande genom en skog och träffade på en dylik swärm, som hade lägrat sig på en äng wid skogskanten och förskansat sig bakom en wagnborg, sedan de släppt sina oxar lösa för att njuta hwila och föda, samt upptändt flera stockeldar, öfwer hwar och en af hwilka hängde på tre ofwantill hopbundna pålar en kokande gryta, medan alla de swartbruna halfwilda menniskorna lågo eller kröpo omkring elden i sina owanliga drägter, med sina till en del råa, men till en del också ganska manliga och uttrycksfulla ansigten. Nu hade alla dessa träffat tillsammans nära målet för deras långa färd till Nischni, hwarest oxarna efter måhända 3 månaders mödosam wandring ändtligen hade lof att hwila och äta, ifall de ej till belöning föllo för slagtarens yxa.
Wi besökte marknaden, gingo emellan de många tusende stånden och beskådade mest det brokiga folkhwimlet. En liten by af marknadsstånd war byggd helt och hållet i stilen af en kinesisk stad och kallades de ”kinesiska bodarne.” Här såldes te, porslin, lackerade träsaker o. s. w. Andra grofwa brädskjul innehöllo hudar från Buchariet, från Sibirien och från de stora stepperna. Hwarje köpman hade här med krita skrifwit sitt namn öfwer ingången med syriska eller arabiska bokstäfwer. Wåra orientalister behöfde blott resa hit och på ett par weckor skulle de här af det lefwande tungomålet lära sig flera österländska språk, än på lika många år i sina dammiga läsrum. Det föll sig underligt för oss, att hafwa kommit tillsammans med menniskor, hwilka förstodo ungefär lika mycket, eller rättare lika litet af ryska språket som wi, så att det enda meddelelsemedlet mellan oss war ett språk, hwilket war lika främmande för begge parterna. Här war uppförd en mohammedansk moské (kyrka) med halfmånen på tornspetsen, från hwars minaret (flata torntak) en mullah (andlig) wissa tider på dagen utropar: ”Allah, allah (Gud, Gud) kallar eder till sig!” ty mohammedanerna hafwa i sina moskéer inga klockor, förmedelst hwilka de kunna sammankalla de trogne till bönen. Strax bredwid denna ligger en grekisk kyrka, der klockorna ringa samman till messan; ett stycke derifrån är en annan kyrka för andra religionssekter. Handel och wandel åstadkomma den största fördragsamhet. På trappan, som ledde upp till moskén, satt en swartbrun buchar med korslagda ben och hwilade ut efter den långa resa, han nyss tilländabragt, och en annan stod bredwid, som förstod några
