war derjemte öppen och naturlig, så att jag werkligen blef rörd af att höra, huruledes en 27 års man kunde med sådan lätthet skildra sitt hemligaste inre, när han råkade någon, som kunde öfwerensstämma med honom. Han war romantiskt och ridderligt stämd mot det täcka könet, hade ett godt hufwud med en öfwerwägande fantasi, som mera lutade åt poesi, än åt wetenskap. Han war något bleklagd, som en menniska, hwars själ genomgått en kamp; detta hade gifwit hans blick och ansigte ett känslofullt och smäktande uttryck. När han inkom i ett rum, så fästade man genast uppmärksamhet wid honom; dansade han, så följde man honom med ögonen. Han idkade med ifwer fysiognomiken[1], och granskade derföre begärligt hwarje nytt ansigte. Han talade med färdighet franska, men talade mindre ledigt tyska; likwäl gjorde han sig mödan att begagna detta sednare språk wid sina samtal med oss. Då denne man så listigt tilldrog sig mitt deltagande, will jag här ungefär med hans egna ord skildra hans historia. Han war en naturlig son af en grefwe Tatistschew, som förut war rysk minister i Wien och en på hufwudets wägnar utmärkt man; hans moder war en adlig dam, som efter uppgift lefde i Petersburg. Wid 6½ års ålder blef han utstött i werlden som en wild främmande, hwilken ej tillhörde någon, och lefde sålunda i en liten by i Sibirien i en bedröflig belägenhet och i ett obehagligt beroende af kärlekslöst folk. Från dessa flydde han, blott för att komma i frihet, och kom på ett annat ställe, der han sjelf måste hugga sin wed och bära hem den. Slutligen sattes han i kadettskolan och blef officer. Kort derefter förälskade han sig i en kusin, som afwisade hans kärlek, sade honom, att den blott war ett flyktigt tycke, gjorde honom uppmärksam på sig sjelf och på sitt inre; ”ty jag war en så dålig pojke,” sade han, ”som det gerna är möjligt för ett barn att blifwa med dålig uppfostran.” Genom att betrakta hennes ansigte leddes han till fysiognomiken. Han försökte teckna henne, oaktadt han aldrig hade lärt att rita, och efter flera månaders fåfänga försök åstadkom han slutligen ur minnet en bild, som han wisade mig (tillika med fyra andra dylika), hwilken han sade war fullkomligt lika. ”Ack,” sade han en gång, då han kom att tala om munnens uttryck och betydelse; ”de läppar, som första gången lärde mig hwad läppar betyda, huru uttrycksfulla woro de icke!” Sedan hon sålunda hade afwisat honom och
- ↑ Så kallas konsten att af en menniskas anletsdrag sluta till hennes själsegenskaper.
