Sida:Resa i Sibirien.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

36

hänwisat honom till sitt inre, stängde han för tre hela weckor in sig i sitt rum. Under denna tid genomgick han sitt inre och sina känslor, och sökte uttrycka sig i bref till diktade personer. Sedan lemnade han krigstjensten och blef satt till förwaltare på ett gods, ”och jag war en afskywärdt hård herre,” tillade han. Emellertid märkte han sjelf detta och sökte förbättra sig, hwarwid han gick tillwäga på ett sällsamt sätt: han betraktade sitt ansigte i en spegel, hwar gång onda lidelser herrskade inom honom, och förskräcktes då öfwer det fula uttrycket. Härmed jemförde han sitt ansigte, när han nyligen hade bedit till Gud, och beslöt att undertrycka allt det onda hos sig, ända till dess hans ansigte alltid kunde behålla samma uttryck, som det hade efter bönen. Detta ledde honom widare in på fysiognomiken och Galls organlära. Han försökte nu att sätta sina tankar på papperet och förewiste ett dylikt försök för en gammal språkkarl i Moskwa. Denne förklarade, att det ej dugde och att han ännu icke war mäktig språket. Han återtog det då, läste och omarbetade det ånyo under ett halft års tid, hwarefter han åter förewisade det för samme man; men fick det swaret, att det wisserligen war något bättre, men att det dock ej förtjenade att utgifwas. Slutligen utarbetade han det för tredje gången på wers, och den gamle sade nu, att det war bra; men S. sjelf war ännu icke rätt belåten dermed; och då jag sammanträffade med honom, hade han omarbetat det för fjerde gången och nyligen skickat det till Petersburg, förmodligen för att tryckas. Det war ett skaldestycke, som hade en motsatt gång mot Göthes Faust, hwilken känner alla wetenskaper och naturen; blott hjertat och kärleken äro honom obekanta; men då han äfwen will lära känna dessa, faller han i händerna på Mephistopheles och förgås. Solomirskys dikt handlar om en yngling, som, omwändt, genom kärleken ledes till wetenskap och konst. Jag har meddelat denna märkliga sjelfbekännelse, emedan den i psykologiskt hänseende kan hafwa ett wisst intresse. Solomirsky lefde i Jekatharinenburg på en mycket lysande fot, hade en egendom jemte bruksrörelse, och war inwecklad i en mycket långwarig rättegång, angående en betydlig förmögenhet, som hans moder wille förskaffa honom, men som nu gjordes honom stridig af hennes öfriga (äkta) barn.

Den 3 September inbjödos wi till middag hos polismästar Nitschajeff, hwilken såsom löjtnant hade tjenat i Helsingfors och wid Sweaborg, och der blifwit bekant med sin närwarande hustru, som war från Stockholm, ehuru, efter hwad