38
afrättad på Peter den stores befallning. Denna wagn, hwars fönster woro af marienglas[1], war rätt märkwärdig, då den åskådliggjorde wagntillwerkningens ståndpunkt i dess första barndom. Hjulekrarna woro dolda af ett starkt förgyldt löfwerk af metallbleck, så att hwart hjul såg ut som en stor blomrosett. Korgen hwilade icke, som på nutidens wagnar, på fjedrar, utan omedelbart på wagnsaxlarna, hwilka woro förenade medelst en tjock bjelke, som längsefter gick genom korgen i jemnhöjd med sätena, hwarigenom dess inre war afdeladt i twå hälfter. Denna balk, liksom hela wagnen inwändigt, war öfwerklädd med rödt kläde. Fyra personer kunde sitta i den, twå på framsätet och twå på baksätet, på hwar sin sida om mellanbalken. Följande dagens middagsmåltid war utsökt och winet förträffligt, och som Solomirsky hade wisat förwaltaren den efter rysk sed betydliga artigheten, att bedja honom deltaga i måltiden, hwarunder han blygsamt satte sig wid nedersta ändan af bordet, så wisade han oss sin tacksamhet genom att i det ögonblick, då wi gjorde oss färdiga till afresan, inkomma med twå buteljer, en under hwardera armen. Det war tokayer, som wi drucko till den frånwarande egarens wälgång. Efter hwad det sades, ställer Jakowleff årligen 50,000 rubel (omkring 40,000 r:dr swenskt) till förwaltarens förfogande i och för resandes förplägning, för hwilka han dock måste aflägga räkenskap.
På eftermiddagen reste wi widare norrut. Wårt sällskap bestod af 4 wagnar; den hwari Due och jag sutto, och den hwari Erman åkte, hwilka begge tillhörde bruket, och hwardera war förspänd med 5 hästar. Solomirsky och Kupffer åkte i sina egna wagnar, hwardera förspänd med 4 hästar. Om aftonen kommo wi till Demidoffs savod (bruk) Nischni-Tagilsk. Till inspektor Lubimoff hade jag ett rekommendationsbref från en ung ryss, hwilken tillhörde samma savod, och hwilken jag i Stockholm, just wid återkomsten från en utländsk resa, hade träffat hos ryske ministern Suchtelen. Jag wille sjelf hafwa framlemnat det till honom, ehuru det war sent lidet på aftonen; men då mina ryska wänner sade, att detta ingalunda war behöfligt, utan att jag mycket wäl kunde skicka det med ett bud, lät jag öfwertala mig härtill, oaktadt jag wisste, att detta efter wanlig europeisk sed war en ohöflighet. Påföljande morgon kom Lubimoff, som wistats ett par år i England, för att lära sig maskinwäsendet, till oss för att göra sin uppwaktning. Han förde
- ↑ Ett slags storbladig glimmer, hwilken äfwen kan begagnas som glas.
