infann sig en dag hos oss en man med långt skägg och klädd ungefär som en rysk bonde, hwarföre han blef emottagen utanför dörren. Han uppgaf sig som köpman Sinil, en af det rysktamerikanska kompaniets ombud, hwilken bodde i staden Tjumén emellan Jekatharinenburg och Tobolsk, samt att han af Prokopieff blifwit underrättad om wår ankomst. Han frågade mycket ödmjukt, om han kunde wara oss till någon tjenst, hwarpå wi bådo honom beställa ett godt qwarter åt oss i Tjumén. Då wi derföre den 3:e Oktober sent på aftonen anlände till sistnämd stad, anwisades wi af stadswakten att köra till köpman Iwan Prowoloff, som bodde i ett mycket prydligt hus, hwarest wi genast undfägnades med det öfwer hela Ryssland samt i Sibirien wanliga karavan-teet. Köpman Sinil infann sig sjelf och bad om ursäkt för det han ej kunde herbergera oss i sitt eget lilla inskränkta hus, samt bjöd oss till middag påföljande dagen. Han kom följande dagen med tre droschkor, förspända med utmärkt wackra hästar, för att afhämta oss och låta oss åse stadens just då warande weckotorgdag, hwilken besökes af tusentals menniskor, tatarer, baschkirer, kirgiser, hwilka strömma tillsammans från de aflägsnaste nejder; och i sanning war det ej också ett ytterst brokigt hwimmel, att se denna mängd af från wåra så afwikande ansigten och klädedrägter, samt höra deras olika tungomål.
Sinils hus war ett litet oregelbundet trähus, som knappt nog gick upp mot de simplaste hus i wåra småstäder. Man steg uppför en trappstege till ett slags öppen förstuga och trädde derifrån genom en liten dörr, der man måste bocka sig för att ej stöta hufwudet i dörrkarmen, in i rummen, som woro små men renliga, och på bondwis utsirade med simpla kopparstick och några ännu sämre kinesiska pappersmålningar, samt de wanliga helgonbilderna. Hustrun war klädd som en bättre bondhustru, med en silkesduk bunden om hufwudet, bomullsstrumpor och kulörta torschokska skor. Wi kysste henne på handen och hon oss efter rysk sed på kinden. En medicine-doktor Iwan Petrowitsch Sokolnikow, som blott talade ryska, war gäst, hwarigenom samtalet blef beswärligt och obetydligt. Sedan wi ätit litet kaviar och likör, inträdde arkimandriten från ett kloster i staden, en reslig man i en swart, wid, fotsid rock och ett slags swart biskopsmössa, med en guldkedja om halsen, hwari hängde ett stort guldkors med gröna stenar, samt i handen ett radband, bestående af röda och blå stenar, åtskilda af guldkulor. Sedan han gjort de öfliga korsningarna och bugningarna för helgonbilderna, gick han genast med mycket allwarlig högtidlighet mot löjtnant Due,
