Sida:Riksdagen 1935 25.djvu/399

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 136.

förordna, att inom visst område plockning av lingon, där dessa ej omedelbart förtärdes i samband med plockningen, icke finge äga rum före dag, som av länsstyrelsen bleve bestämd. Trots jordbruksutskottets hemställan om bifall i huvudsak till propositionen föll frågan även denna gång på kamrarnas skiljaktiga beslut. En sista aktion gjordes vid nästlidet års riksdag (I: 251 och II: 458) men blev likaledes utan resultat.

Skogsbären, särskilt lingonen, hava med åren erhållit ett stigande värde såsom handelsvara. Inriktningen mot ökad vegetabilisk kost i allmänhet, ökad vinproduktion på basis av svenska bär o. s. v. hava bidragit härtill. Måhända har ock de senare årens svåra läge för jordbruket gjort, att ej minst de smärre jordbrukarna sett sig nödsakade att till det yttersta tillvarataga de möjligheter deras mark erbjuder. Men här möter dem ett hinder i form av lagstiftningens inkonsekvens. Under det att ingen vågar förmena jordbrukarna exempelvis det hö, som växer å deras mark, oavsett om de själva sått det eller ej, få de finna sig uti att lagen ej skyddar dem från intrång från allmänhetens sida då det gäller tillvaratagande av skogsbären. Förr, då skillnaden mellan landsbygd och stad var starkare markerad, voro de menliga följderna härav ej så kännbara. Landsbygden och dess skogar fingo på grund av de bristfälliga kommunikationerna åtnjuta bättre fred. Nu däremot, då busslinjer trafikera praktiskt taget varje landsväg i hela riket, möter det inga svårigheter att organisera bärplockningen på lantbrukarnas skogar som en vanlig stadsnäring, t. o. m. i stor stil. För en ringa penning kunna nu de flitiga skövlarna, försedda med korgar och medhjälpare, resa ut på morgonen och avverka stora skogsområden på bär, innan aftonbussen återför dem till staden och lönen för deras möda, där arbetet ej snarare än möda utgör en angenäm rekreation och omväxling i det vardagliga. För tiden då bär må plockas finnas som nämnt inga som helst bestämmelser, och oftast tagas bären långt ifrån mognad. Härtill kommer en annan synpunkt som ej bör lämnas helt åt sidan. Jordägaren är vid plundringen av hans marker på bär i praktiken ännu sämre ställd än de lyckligare lottade främlingar som kunna fritt välja sin tid. Då bären börja mogna, är i stora delar av vårt land jordbrukets folk som ivrigast sysselsatt med skördearbetet, vilket ofta i olika former tager i anspråk landsbygdens samtliga arbetskrafter, såväl gamla som unga. När i sinom tid skördearbetet lättas och tillfälle gives till bärplockning för dessa äro också ofta bären redan tillvaratagna av andra. I korthet sagt, ägaren till marken får ej freda sig annat än i ytterst obetydlig grad (beträffande tomt med ringa därintill liggande område) mot inkräktande bärplockare, och någon fridlysningstid finnes ej till förhindrande av plockning av omogna bär. Det synes ej vara ur vägen att i dessa avseenden bereda landsbygdens folk den ökade möjlighet till utkomst, vartill de hava en obestridlig moralisk om ej lika fullt klar juridisk rätt och som särskilt för smärre jordbrukare med familjer spelar en icke oväsentlig roll. Då på