vetenskaper, trolldom, magi, till och med den allra oskyldigaste, inte hade någon ursinnigare fiende eller någon oförsonligare angivare inför Notre-Dames domkapitel än han själv. Vare sig detta berodde på uppriktig avsky eller endast var ett knep av tjuven, som. ropar ”Tag fast tjuven!”, så hindrade det inte att ärkedjäknen av det lärda domkapitlet betraktades såsom den, som riskerade sin själ på tröskeln till helvetet, och inte heller var folket blint för sakernas verkliga tillstånd. För var och en, som ägde det minsta förnuft, var Quasimodo djävulen och Claude Frollo trollkarlen, och det var uppenbart, att klockringaren skulle tjäna ärkedjäknen en viss tid, efter vilken han såsom betalning skulle föra med sig hans själ. Trots den ytterliga strängheten i sin vandel stod sålunda ärkedjäknen mycket illa anskriven hos alla fromma själar, och det fanns ingen from näsa, som var nog oerfaren att inte i honom vädra trollkarlen.
Och om han, allteftersom han åldrades, hade sökt sig ned i vetenskapens avgrunder, så hade även andra öppnat sig i hans hjärta. Åtminstone hade man anledning att tro det, då man närmare iakttog hans ansikte. Varför denna breda, kala panna, detta ständigt sänkta huvud, det ständigt suckande bröst? Vilken hemlig tanke förorsakade detta bittra småleende kring hans läppar i samma ögonblick som han rynkade ögonbrynen? Varför var det hår, han ännu hade kvar, redan grått? Vilken inre eld var det, som förorsakade, att hans ögon lyste som glöden i en smältugn?
Dessa symptom av en våldsam upphetsning hade nått en särskild intensitet vid tidpunkten för denna berättelse. Mer än en gång hade en korgosse flytt i största förfäran, då han mött honom ensam i kyrkan, så sällsam och hemsk hade han sett ut. Mer än en gång under gudstjänsten hade den präst, som stått bredvid honom, hört honom inblanda obegripliga ord i mässandet. Mer än en gång hade tvätterskan på andra sidan torget, vars göra det var ”att tvätta domkapitlet”, inte utan fruktan sett på herr ärkedjäknens av Josas mässkjorta märken efter naglar och krampaktigt knutna fingrar.
Samtidigt blev han emellertid dubbelt så sträng och hade aldrig uppfört sig mer exemplariskt. Hans karaktär såväl som hans kall hade alltid hållit honom fjärran från kvinnorna, och nu tycktes han hata dem mer än någonsin. Blotta frasandet av en sidenkjol kom honom att draga ned kapuschongen över ögonen.
Man hade ävenledes lagt märke till att sedan någon tid tillbaka hans avsky för zigenerskor och tatterskor fördubblats. Han hade sökt utverka av biskopen ett uttryckligt förbud för zigenerskor att komma och dansa och spela tamburin på den öppna platsen framför kyrkan, och sedan någon tid tillbaka hade han ivrigt letat i domkapitlets mögliga gamla arkiv efter alla de fall, då trollkarlar och trollpackor blivit dömda att
110
