brännas eller hängas för trolldom tillsammans med bockar, getter eller suggor.
Sjätte kapitlet
IMPOPULARITET
Som redan nämnts, var ärkedjäknen och klockringaren föga älskade av vare sig hög eller låg i katedralens grannskap. När, såsom det ofta hände, Claude och Quasimodo lämnade byggnaden samtidigt och tillsammans vandrade — husbonden före och tjänaren efter — genom de svala, smala, mörka gatorna i Notre-Dames omgivningar, blev de utsatta för många okvädinsord, frammumlade hotelser och förolämpningar, såvida inte — och det var endast sällan fallet — Claude Frollo gick med högburet huvud och sträng uppsyn och skrämde begabbarna.
Båda männen var i sin egen trakt som poeterna, om vilka Régnier talar:
Toutes sortes de gens vont après les poètes,
Comme après les hiboux vont criant les fauvettes.[1]
Än var det en liten pojke, som riskerade armar och ben för det obeskrivliga nöjet att få sticka en nål i Quasimodos puckel, än en söt ung flicka, litet djärvare än som är klädsamt, som lät sin klänning snudda vid prästens svarta kaftan, i det hon mitt för näsan på honom sjöng den ironiska refrängen: ”Göm dig, göm dig, djävulen är fast”. Ibland var det en skara ruskiga och smutsiga gamla kvinnor som satt på trappan i en mörk portgång och mumlade sina förbannelser och sådana uppmuntrande anmärkningar som: ”Hm! Där är en, som har en själ, lika missbildad som den andres kropp!” Eller också var det en skara studenter, som hälsade dem med någon klassisk hälsning på latin: ”Eia! Eia! Claudus sum Claudo!”
Men allra oftast passerade förolämpningen obemärkt av prästen och klockringaren. Quasimodo var för döv och Claude alltför försänkt i tankar för att uppfatta dessa älskvärda hälsningar.
- ↑ Allt slags folk följer poeterna på samma sätt som småfåglarna skriker efter ugglorna.
