— Därför att de där biskoparna är lärda herrar, mumlade Gervaise, kan de gudbevars aldrig göra något på samma sätt som andra människor. Tänk, Oudarde, att lägga den där lille djävulen bland alla hittebarnen! Ty det är alldeles säkert att det lilla vidundret var en djävul. Nå, Mahiette, och vad gjorde de med det i Paris? Jag kan gå i borgen för att ingen enda människovänlig människa ville ta hand om det.
— Det vet jag verkligen inte, svarade den goda kvinnan från Reims. Det var just vid den tiden som min man köpte notariebefattningen i Beru, två mil från staden, och vi tänkte inte vidare på den där historien.
Medan de pratade, hade de tre kvinnorna kommit till Grèvetorget. Upptagna som de var av annat, hade de gått förbi det allmänna breviariet i Tour-Roland, utan att observera det och skyndade nu mekaniskt fram mot skampålen, kring vilken trängseln tilltog för vart ögonblick. Det är mycket antagligt, att den syn, som i detta ögonblick drog allas blickar till sig, skulle ha kommit dem att helt och hållet glömma Råtthålet och det ärende som fört dem dit, om inte den sexårige Eustache, som Mahiette ledde vid handen, plötsligt påmint dem därom.
— Mor, sade han, som om någon instinkt underrättat honom om, att de hade lämnat Råtthålet bakom sig, nu får jag väl äta upp kakan?
Denna fråga, som var ytterst oförsiktig i det ögonblick då Eustache framställde den, fäste Mahiettes uppmärksamhet på saken.
— Apropå det, utbrast hon, vi har ju alldeles glömt av säckkvinnan! Visa mig ert Råtthål så att jag kan gå till henne med kakan.
— Ja visst, sade Oudarde. Det är en handling av människokärlek.
Detta föll inte alls Eustache i smaken.
— Låt mig behålla min kaka! sade han och gned först det ena örat och sedan det andra mot axeln, ett tecken till att han var ytterst missbelåten.
De tre kvinnorna gjorde nu helt om, och när de var nästan framme vid Tour-Roland, sade Oudarde till de båda andra:
— Vi får inte titta ned i hålan alla tre på en gång, så att vi skrämmer säckkvinnan. Ni två låtsas, att ni läser en Dominus i breviariet, medan jag kikar ned genom gluggen. Säckkvinnan känner mig litet. Jag skall säga till, när ni kan komma fram till henne.
Hon gick själv fram till gluggen. I samma ögonblick, som hon tittade in genom den, avspeglade sig det djupaste medlidande i hennes anletsdrag, och det fryntliga, vänliga ansiktet förändrade lika hastigt uttryck och färg, som om hon hade kommit ut ur solskenet och in i månskenet. Hennes ögon blev fuktiga, och hennes mun förvreds, liksom när man skall till att gråta. Ögonblicket efteråt tryckte hon fingret mot läpparna och gav Mahiette tecken att komma och titta.
Mahiette kom, darrande och tyst och gående på tåspetsarna, likt den, som närmar sig en dödsbädd.
Det var verkligen en sorglig syn, som framställde sig för de båda
146
