kvinnornas blickar, då de med återhållen andedräkt och utan att röra sig tittade in genom Råtthålets förgallrade glugg.
Cellen var liten, trång och välvd, av större bredd än djup och dess inre hade en viss likhet med överdelen av en biskopsmössa. På det bara stengolvet satt en kvinna nedhukad i en vrå. Hon höll hakan stödd mot knäna och de korslagda armarna tryckta mot bröstet. Under håret, som föll ända ned till marken, kunde man nätt och jämnt urskilja en sträng och utmärglad profil, och under klädnaden av säckväv tittade nätt och jämnt fram spetsen av en naken fot, krampaktigt hopdragen på det hårda iskalla stengolvet. Det lilla man såg av mänsklig gestalt under detta tröstlösa sorgens dok, kom en att rysa.
Denna gestalt, som tycktes vara fastrotad vid golvet, såg ut, som om den varken rörde sig, tänkte eller andades. Nedhukad på stenläggningen i denna tunna klädnad i januari månad, i en fängelsehålas mörker, till vilken den avlånga lilla gluggen endast släppte in nordöstanvinden och aldrig solen, tycktes hon inte lida eller ens känna något. Man hade kunnat tro, att hon förvandlats till sten med stenen och till is med kölden. Hennes händer var hopknäppta, hennes blick stel och sitrrande. Vid första blicken tog man henne för en vålnad, vid den andra för en bildstod.
Men emellanåt öppnades de blåa läpparna till hälften till ett andetag och skälvde, men lika döda och vissnade som blad, som rycks bort av vinden.
Och ur dessa slocknade ögon föll en blick, en obeskrivlig, stel blick, på en vrå av cellen, som man inte kunde se utifrån, en blick, som tycktes koncentrera denna lidande själs alla dystra tankar på något hemlighetsfullt föremål.
Sådan var den varelse, som efter sin bostad kallades cellkvinnan och efter sin klädnad säckkvinnan.
De tre kvinnorna, ty Gervaise hade nu slutit sig till Mahiette och Oudarde, tittade in genom luckan. Deras huvuden utestängde det svaga dagsljus, som föll in i cellen, men tycktes inte rikta den stackars varelsens uppmärksamhet åt det hållet.
— Låt oss inte störa henne, viskade Oudarde. Hon är i ett tillstånd av extas och ber.
Under tiden betraktade Mahiette med ständigt tilltagande ängslan detta vissnade huvud, och hennes ögon fylldes av tårar.
— Det vore högst besynnerligt! mumlade hon. Hon stack in huvudet mellan järnstängerna och lyckades kasta en blick in i den vrå av cellen, mot vilken den stackars kvinnans blick oföränderligen var riktad. När hon åter drog ut huvudet, strömmade tårarna över hennes ansikte.
— Vad är denna kvinnas namn? sade hon till Oudarde.
— Vi brukar kalla henne syster Gudule, svarade Oudarde.
