— Och jag, sade Mahiette, jag kallar henne Paquette la Chantefleurie. Så lade hon fingret mot läppen och gjorde ett tecken åt den häpna Oudarde, att hon också skulle sticka in huvudet genom gluggen, liksom hon själv hade gjort.
Oudarde lydde, och då såg hon i den vrå, på vilken cellkvinnan stirrade så dystert, en liten rosafärgad sidensko, rikt broderad med guld och silver.
Efter Oudarde tittade även Gervaise, och när de tre kvinnorna sedan betraktade den olyckliga modern, började de alla tre gråta.
Men varken deras blickar eller gråt hade stört cellkvinnan. Hennes händer var alltjämt hopknäppta, hennes läppar stumma, hennes blick stel, och för var och en, som kände till hennes historia, var denna blick på den lilla skon hjärtslitande.
De tre kvinnorna hade inte yttrat ett ord; de vågade inte tala ens i en viskning. Denna djupa tystnad, denna förtvivlan, denna glömska, i vilken allt hade försvunnit utom en enda sak, utövade på dem samma verkan som ett högaltare under påsken eller julen.
Till sist började Gervaise, som var den nyfiknaste och följaktligen även den minst känslofulla, att tilltala cellkvinnan.
— Syster! Syster Gudule!
Hon upprepade ropet för tredje gången, i det hon för var gång höjde rösten. Cellkvinnan rörde sig inte, inte ens med ett ord, en blick eller en suck gav hon ett livstecken ifrån sig.
Nu sade Oudarde i mildare och vänligare ton till henne:
— Syster! Heliga syster Gudule! Samma tystnad, samma orörlighet.
— En besynnerlig kvinna! utbrast Gervaise.
— Kanske hon är döv! anmärkte Mahiette.
— Eller blind kanske, tillade Gervaise.
— Död kanske, återtog Mahiette.
Säkert är, att om själen ännu ej lämnat denna orörliga, stela, i dvala försänkta kropp, så hade den åtminstone dragit sig tillbaka inom den och dolt sig i dess djup, dit de yttre organens förnimmelser inte nådde.
— Vi måste tydligen lämna kakan kvar på kanten av gluggen, sade Oudarde. Men då kommer kanske några pojkar och tar den. Vad skall vi ta oss till för att väcka henne?
Eustache, vars uppmärksamhet ända hittills varit upptagen av en liten kärra, förspänd med en stor hund, som just passerat förbi, kom plötsligt underfund med att hans tre följeslagerskor tittade på något genom gluggen i väggen, och som hans egen nyfikenhet väcktes därav, klev han upp på en sten, ställde sig på tåspetsarna, satte sitt knubbiga, rosiga ansikte till öppningen och utbrast:
— Mor, jag vill också titta!
Vid ljudet av denna klara barnröst ryckte cellkvinnan till. Hon vände
148
