Sjunde boken
Första kapitlet
FARAN AV ATT ANFÖRTRO SIN HEMLIGHET ÅT EN GET
Det hade gått några veckor.
Man befann sig nu i början av mars. Det var en av dessa tidiga vårdagar, som är så milda och ljumma, att hela Paris sprider sig över torg och promenader och njuter av dem, som om de vore helgdagar. Dessa klara, ljumma dagar är det i all synnerhet en timme, då man bör gå och beundra Notre-Dames portal. Det är i det ögonblick, då solen, som redan börjat gå ned, kastar sina strålar rakt på katedralens fasad. Dess strålar, som blir allt mer och mer horisontala, drager sig så småningom tillbaka från torgets stenläggning och stiger lodrätt uppför fasaden och belyser dess tusentals upphöjningar, under det att det stora rosettfönstret i mitten flammar som ett cyklopöga, upplyst av reflexen från en smedja.
Det var just den timmen, det nu är fråga om.
Mitt emot den höga katedralen, som färgades röd av den nedgående solens strålar, satt några flickor och pratade och skrattade på balkongen över portiken till ett ståtligt gotiskt hus, mitt emot katedralen och i hörnet av torget och Rue de Paris. Av längden på deras pärlstickade slöjor, som föll från spetsen av huvudbonaden ned till hälarna, av de fina, broderade, vita klänningsliven, som beklädde deras skuldror och enligt tidens sedvänja framhöll den knoppande, jungfruliga barmen, av deras dyrbara underklänningar, som var ännu dyrbarare än överklänningen (beundransvärda koketteri!) av tyllen, sidenet och sammeten och framför allt av deras händers vithet framgick det tydligt, att de var förnäma och rika arvtagerskor.
Det var i själva verket demoiselle Fleur-de-Lys de Gondelaurier och hennes väninnor Diane de Christeuil, Amelotte de Montmichel, Colombe de Gaillefontaine och lilla de Champchevrier, alla flickor av goda familjer och i detta ögonblick samlade hemma hos den välborna fru de
