vad har ni då här att göra?
Utan att svara, närmade zigenerskan sig långsamt dörren. Men ju närmare hon kom den, desto långsammare gick hon. En oemotståndlig magnet tycktes hejda hennes steg. Helt plötsligt vände hon sig om och såg på kapten Febus med tårar i ögonen.
— Vid Gud! utbrast kaptenen. Ni får inte gå på detta sätt. Kom tillbaka och dansa något för oss. Apropå det, älskling, vad heter ni?
— Esmeralda, svarade danserskan, utan att taga blicken ifrån honom.
Vid detta ovanliga namn brast flickorna i gapskratt.
— I sanning ett fruktansvärt namn för en ung dam! sade Diane.
— Nu ser ni tydligt, att hon är en trollpacka, sade Amelotte.
— Min kära vän, sade dame Aloise högtidligt, det namnet har säkerligen era föräldrar inte fiskat upp åt er ur dopfunten.
Emellertid hade Bérangère, utan att någon observerat det, för några minuter sedan med en bit kaka lockat geten med sig in i en vrå. De hade med ens blivit goda vänner, och det nyfikna barnet hade knutit lös den lilla påsen som geten bar vid halsen, öppnat den och tömt ut dess innehåll på mattan. Det var ett alfabet med varje bokstav på en särskild liten träkloss.
Så fort bokstäverna låg på mattan, fick barnet till sin förvåning se, hur geten (det var förmodligen ett av dess underverk) med sin förgyllda fot drog till sig vissa bokstäver och ordnade dem genom att försiktigt skjuta dem i en viss ordning. Snart bildade de ett ord, som geten tycktes vara van att sätta ihop, så lätt och ledigt gick det.
Bérangère började plötsligt klappa i händerna och utropade samtidigt:
— Gudmor Fleur-de-Lys, titta, vad geten har gjort!
Fleur-de-Lys sprang fram för att titta och ryckte till. Bokstäverna, som låg uppradade på golvet, bildade ordet FEBUS.
— Har geten skrivit det där? frågade hon med skälvande röst.
— Ja, gudmor, svarade Bérangère.
Och det var omöjligt att betvivla det, ty barnet kunde inte stava.
— Se där hennes hemlighet! tänkte Fleur-de-Lys.
Vid barnets utrop hade emellertid alla sprungit fram för att titta, fru Aloise, de unga damerna, zigenerskan, kaptenen.
Zigenerskan insåg, vilket fel geten begått. Hon rodnade och bleknade och började darra inför kaptenen, som såg på henne med ett småleende av belåtenhet och förvåning.
— Febus! viskade flickorna i största häpnad. Det är ju kaptenens namn!
Ni har ett underbart gott minne! sade Fleur-de-Lys till zigenerskan, som var alldeles förstenad. Så brast hon i gråt. O! stammade hon i förtvivlan, i det hon dolde ansiktet i sina vackra händer. Det är en
