trollpacka!
Men i djupet av hennes hjärta viskade en ännu bittrare röst:
— Det är en rival!
Så sjönk hon avsvimmad till golvet.
— Min dotter! Min dotter! ropade den förskräckta modern. Gå din väg, du zigenerska från avgrunden!
På ett ögonblick samlade Esmeralda ihop de olycksaliga bokstäverna, gjorde ett tecken åt Djali och gick ut genom den ena dörren, medan man bar ut Fleur-de-Lys genom den andra.
Då kapten Febus blivit lämnad ensam, tvekade han ett ögonblick mellan de två dörrarna; så följde han efter zigenerskan.
Andra kapitlet
EN PRÄST OCH EN FILOSOF ÄR INTE ETT OCH DETSAMMA
Den präst, som de unga damerna hade sett högst uppe på det norra tornet och som stått lutad ned över torget och betraktat zigenarflickans dans så uppmärksamt, var ärkedjäknen Claude Frollo.
Läsaren har säkerligen inte glömt den hemlighetsfulla cell, som ärkedjäknen låtit inreda åt sig i detta torn.
Varje dag, en timme före solnedgången gick ärkedjäknen uppför torntrappan och stängde in sig i denna cell, där han emellanåt tillbringade hela nätter. När han den ifrågavarande dagen kommit upp till den låga nischdörren och skulle sätta in den lilla nyckeln, som han alltid bar på sig i en pung, nåddes hans öra av ljudet av en tamburin och kastanjetter. Detta ljud kom ifrån torget nedanför. Såsom vi redan omtalat, hade cellen endast en glugg, som vette mot baksidan av kyrkan. Claude Frollo hade hastigt tagit nyckeln ur låset, och ögonblicket efteråt stod han på tornets tinnar i denna dystra tankfulla ställning, i vilken de unga damerna först hade sett honom.
Där stod han länge kvar, allvarlig, orörlig, så att säga uppgående i en enda blick, i en enda tanke. Hela Paris låg utbrett för hans fötter med sina tusentals tornspiror och sin cirkelrunda horisont av sluttande kullar; med sin flod slingrande sig under broarna och sina människor, som strömmade av och an genom gatorna; med sina moln av rök, med sin bergskedja av hustak, men av hela denna stora stad såg ärkedjäknen endast en fläck av dess stenläggning, torget nedanför kyrkan, och i hela
170
