denna böljande folkmassa endast en gestalt, zigenerskans.
Det hade varit svårt att säga vad denna blick uttryckte eller varifrån den låga kom, som glödde i den. Det var en stel blick och dock full av ängslan och uppror. Och på grund av kroppens orörlighet, som endast då och då skakades av en ofrivillig rysning, hade man kunnat säga, att det enda som levde hos Claude Frollo var hans ögon.
Zigenerskan dansade, snurrade sin tamburin på fingerspetsen, kastade upp den i luften, medan hon dansade en provensalsk saraband, lätt, smidig, munter och glad och omedveten om den fruktansvärda blick, som föll rakt på hennes huvud.
Folkhopen skockade sig kring henne. Då och då gick en man, klädd i en röd och gul rock, omkring för att åskådarna inte skulle tränga sig för nära henne. Så gick han tillbaka och satte sig på en stol, några steg från danserskan och tog getens huvud på sitt knä. Denne man tycktes vara zigenarflickans följeslagare. Från sin upphöjda plats kunde Claude Frollo inte urskilja hans anletsdrag.
Ärkedjäknen hade inte väl lagt märke till denne okände man, förrän hans uppmärksamhet tycktes delas mellan honom och danserskan, och hans uppsyn blev allt bittrare och bittrare. Helt plötsligt rätade han på sig, och hela hans kropp genomilades av en darrning.
— Vem kan den där mannen vara? mumlade han för sig själv. Förr har jag alltid sett henne ensam.
Han försvann nedför den slingrande spiraltrappan och skyndade vidare ned. Då han gick förbi dörren till klockrummet, fick han se något, som slog honom med häpnad; det var Quasimodo, som stod lutad mot en öppning och även han ivrigt kikande ned på torget. Han var så försänkt i djupa tankar, att han inte såg, att hans adoptivfader gick förbi. Hans vilda öga hade ett sällsamt uttryck; det låg i det något samtidigt både ömt och hänryckt.
— Det var besynnerligt! mumlade Claude. Är det zigenarflickan, som han betraktar på detta sätt?
Han fortsatte nedåt. Några minuter senare trädde den dystre ärkedjäknen ut på torget genom porten vid tornets fot.
— Vart har zigenarflickan tagit vägen, sade han, i det han blandade sig med en grupp åskådare som lockats dit av tamburinen.
— Det vet jag inte, svarade en av dem som stod närmast honom. Hon bara försvann. Jag tror, att hon gick in i ett av husen där mitt emot för att dansa en fandango, ty hon blev ropad dit.
I stället för zigenarflickan och på samma matta vars arabesker ögonblicket förut skymts av dansens fantastiska virvlar, såg ärkedjäknen nu den röda och gula karlen, som, för att i sin tur förtjäna litet småpengar, vandrade omkring i kretsen med armbågarna tryckta mot höfterna, huvudet tillbakakastat, ansiktet alldeles blodrött, halsen utsträckt och
