— Nåväl, följ då med mig!
Med dessa ord grep prästen henne i armen. Den stackars flickan var stel av köld genom märg och ben, och dock tyckte hon, att denna hand kändes kall.
— O! mumlade hon. Det är dödens iskalla hand. Vem är ni?
Prästen drog upp sin kapuschong, och hon såg på honom; det var samma hemska ansikte, som så länge förföljt henne, samma djävulska ansikte, som hos gumman Falourdel dykt upp bakom hennes Febus’ dyrkade huvud, samma ögon, som hon den gången sett låga bredvid en dolk.
Denna anblick, som alltid varit så ödesdiger för henne och som hade jagat henne från den ena olyckan till den andra ända till en skamlig död, ryckte upp henne ur hennes bedövning. Det var som om den slöja, som utbrett sig över hennes minne, plötsligt ryckts bort. Alla detaljer av den hemska upplevelsen, från och med den nattliga scenen hemma hos Falourdel till avkunnandet av dödsdomen över henne i Tournelle, steg plötsligt fram för henne, inte vagt och otydligt såsom hittills, utan tydligt och klart, handgripligt, skräckinjagande. Dessa minnen, som nästan helt och hållet utplånats av hennes ytterliga lidanden, väcktes åter till liv vid åsynen av det hemska ansiktet, liksom de osynliga bokstäver, som skrivs med sympatetiskt bläck, blir synliga, då de hålles nära elden. Det förekom henne, som om alla hennes hjärtas sår åter slitits upp och börjat blöda.
— Åh! utbrast hon rysande, i det hon satte händerna för ansiktet. Det är prästen!
Så lät hon sina kraftlösa armar åter sjunka ned och förblev sittande på marken med sänkt huvud och blick, stum, darrande.
Prästen såg på henne med blicken hos höken, som länge kretsat högt uppe i luften kring en stackars liten lärka, som sitter hopkrupen vid sin tuva, och som så småningom förminskar sina cirklar, tills den slutligen blixtsnabbt slår ned på sitt byte och håller det mellan sina klor.
Hon började tyst mumla:
— Avsluta ert verk! Avsluta ert verk! Utdela det sista hugget!
Och hennes huvud sjönk ned mellan axlarna, liksom på lammet, när det väntar att slaktaren skall slå till.
— Jag inger er alltså en sådan fasa? sade han till sist.
Hon svarade inte.
— Inger jag er en sådan fasa? upprepade han.
Hennes läppar förvreds, liksom till ett småleende.
— Ja, sade hon. Bödeln hånar den dödsdömda! Sedan månadtal förföljer han mig, hotar mig, inger mig förfäran. Om inte han hade varit, o, min Gud, så lycklig jag skulle ha varit! Det är han, som kastat mig i denna avgrund! O, Gud, det är han som har dödat, det är han som har
