I samma ögonblick höjdes bland argotierna ropet:
— Esmeralda! Esmeralda!
Gringoire ryckte till och vände sig åt det håll, varifrån ropet kom. Folkmassan delade på sig och lämnade fri väg för en ren och bländande uppenbarelse.
Det var zigenerskan.
— Esmeralda! sade Gringoire, mitt i alla sina sinnesrörelser upprörd av detta magiska ord som på ett ögonblick förenade dagens alla minnen.
Denna sällsamma varelse tycktes utöva sin charms och sin skönhets makt till och med i Mirakelgården. Män och kvinnor steg åt sidan för henne, och deras brutala ansikten tycktes bli mildare vid hennes åsyn. Med sina lätta steg närmade hon sig delinkventen. Hennes vackra Djali följde efter henne. Gringoire var mera död än levande. Hon såg på honom ett ögonblick under tystnad.
— Ämnar ni hänga den här mannen? frågade hon i allvarlig ton Clopin.
— Ja, syster, svarade kungen av Thunes, såvida du inte tar honom till man.
Hon gjorde sin vackra lilla grimas med underläppen.
— Jag tar honom, sade hon.
Nu trodde Gringoire fullt och fast, att det inte hade varit något annat än en dröm ända sedan morgonen och att detta var fortsättningen,
Ehuru lycklig, så var upplösningen dock häftig.
Man knöt upp löpsnaran och lät poeten stiga ned från pallen. Han var tvungen att sätta sig, så upprörd kände han sig.
Utan att säga ett ord, kom hertigen av Egypten fram med en lerkruka. Zigenerskan räckte Gringoire den.
— Kasta den i marken, sade hon till honom.
Krukan sprang i fyra bitar.
— Broder, sade hertigen av Egypten, i det han lade sina händer på deras huvuden, hon är din hustru; syster, han är din man, I fyra år. Gå nu.
Sjunde kapitlet
EN BRÖLLOPSNATT
Några ögonblick efteråt befann sig vår poet i en liten, varm och ombonad kammare med spetsigt valvtak, sittande vid ett bord, som inte tycktes begära något bättre än att göra ett lån i ett matskåp, som hängde
