Hoppa till innehållet

Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

av vilken somliga delar var alldeles nya och nästan vita och knappast harmonierade bättre med de övriga än en röd lapp på en blå jacka. Men det egendomligt spetsiga och höga taket på detta moderna palats höjde sig behagfullt bland den gamla byggnadens mörka ruiner, vars gamla torn blivit buktiga av ålder och påminde om tunnor, som spruckit nedifrån och uppåt. Bakom detta palats reste sig Palais de Tournelles skog av tornspiror.

Detta knippe av väldiga, svarta torn till höger om Tournelles, som så att säga växte in i varandra och såg ut, som om de varit sammanbundna med en cirkelrund grav, det där fästningstornet med flera skottgluggar än fönster, den där redan uppdragna vindbryggan och det alltid nedfällda järngallret — det var Bastiljen. De där föremålen, påminnande om svarta fågelnäbbar, som stack ut genom skottgluggarna och som man på avstånd skulle kunnat taga för ändarna av takrännor, var kanoner.

Under deras eld, vid foten av den skräckinjagande byggnaden, låg Porte Saint-Antoine inkilad mellan sina båda torn.

Bortom Tournelles, ända fram till Karl V:s mur sträckte sig i sin rika grönska och blomsterprakt de kungliga trädgårdarna, mitt ibland vilka man bland dess labyrint av träd och gångar urskilde den berömda Dedalusträdgården, som Ludvig XI hade skänkt Coietier. Doktorns observatorium höjde sig över labyrinten som en tjock, fristående pelare med ett litet hus till kapitäl; och inne i detta arbetsrum hade gjorts förutsägelser, som haft ohyggliga verkningar.

La Villes medelpunkt upptogs av en massa vanliga boningshus. Det var för övrigt där, som la Villes tre broar på högra stranden avlevererade sina strömmar av människor; och broar leder till byggandet av hus före byggandet av palats. Denna samling av boningshus, stående tätt intill varandra, likt cellerna i en bikupa, var inte utan en viss skönhet. Där fanns även några vackra byggnader, som höjde sina huvuden över detta stelnade hav av husgavlar. Det var först och främst brohuvudet till Pont-aus-Changeurs, bakom vilket Seine forsade under kvarnhjulen vid Pont-aux-Meuniers, och där var Chatelet, inte längre ett romerskt torn, som under kejsar Julianus’ tid, utan ett feodaltorn från 1200-talet och av sten, som var så hård, att en murhacka på tre timmar inte kunde tränga in ens en tumsbredd. Så var där Saint-Jacques-de-la-Boucheries rikt smyckade, fyrkantiga klocktorn, vars alla vinklar avrundades av skulptufer och redan värt beundran, ehuru det inte var avslutat under 1400-talet. Så såg man Pelarhuset, öppet mot detta Grèvetorg, som vi försökt ge läsaren en föreställning om; Saint-Gervaiskyrkan, med en portal ”i god smak” sedermera förstörd, Saint-Mérykyrkan, vars numera gamla spetsbågar då för tiden var nästan runda, och Saint-Jeankyrkan, vars storslagna spira nära nog blivit ett ordspråk, samt tjugu andra monumentala byggnader, som inte höll sig för goda att begrava sina behag i detta kaos

91