hava gjort. Så till dömes behövde jag fullt fyrtiotvå dagar för att göra ett enda bräde till en lång hylla i min grotta, under det att tvenne sågare, försedda med behöriga verktyg, på en halv dag skulle hava tillverkat sex bräden av samma träd.
Jag däremot måste förfara på följande sätt. Som hyllan måste vara ganska bred, borde trädet, som jag skulle fälla, vara ett bland de största. Trenne dagar åtgingo till dess fällande och ytterligare tvenne till att kvista det; således inalles fem dagar för att av det växande trädet få en timmerstock. Med utomordentlig möda och tidspillan kanthögg jag därefter denne å båda sidor, tills slutligen så mycket var avhugget, att det blev mig möjligt att förflytta honom. Därpå vände jag upp ena sidan av stocken och jämnade den i hela sin längd, tills den var slät som ett bräde, och på samma sätt fortfor jag även med motsatta sidan. Det färdiga brädet mätte ungefär åtta centimeter i tjocklek. Man kan lätt föreställa sig, vilken oerhörd möda ett sådant arbete skulle kosta mig, men med tålamod och ihärdighet lyckades det mig fullkomligt att vinna mitt mål, så väl i detta som i många andra fall.
Jag har av alla mina arbeten särskilt framhållit detta, endast för att läsaren må kunna förstå, varför så mycken tid åtgick till fullbordandet av jämförelsevis obetydliga företag. Dock kom jag småningom därhän att kunna förse mig med allt, som i mina närvarande omständigheter var nödvändigt för mig, såsom läsaren skall finna i mån av berättelsens fortgång.
December månad var nu inne, och min gröda av ris och korn såg mycket lovande ut. Väl var åkern helt liten, emedan utsädet, av skäl som jag förut berättat, blivit ganska knappt, men skörden tycktes bliva desto rikare. Då upptäckte jag en dag, att min med så mycken väntan och glädje motsedda skörd var i stor fara att gå förlorad. Den hotades nämligen av flera slags fiender, vilka det var mig svårt, om icke rent av omöjligt, att hålla på behörigt avstånd. Den svåraste skadan tillfogades av getter och av det slags djur, som jag kallade harar. Dessa senare, som tydligen funno behag i den späda brodden, hade natt och dag sitt tillhåll i åkern, och i mån säden började spira upp, förtärde de glupska djuren densamma, så att den icke fick tillfälle att gå i ax.
För att förebygga detta ohägn måste jag omgiva åkern med ett stängsel, vilket kostade mig så mycket mera ansträngning, som den största skyndsamhet var av nöden. Som åkern var liten, fick jag inhägnaden färdig på den jämförelsevis korta tiden av tre veckor. Därefter sökte jag ytterligare skydda grödan genom att under dagarne skjuta flera av skadedjuren och under nätterna sätta min hund till att vakta den. Fastbunden vid gärdesgårdens grind, tjöt och skällde hunden hela natten, varigenom
