Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

118

de små djuren skrämdes från platsen. Slutligen rymde de fältet fullständigt, varefter den frodigt växande säden snart gick i ax.

Men liksom förut den spirande grödan hemsökts av fyrfota skadedjur, så hotade nu fåglarne att förstöra min säd, sedan den äntligen gått i ax.

Då jag nämligen en dag gick utmed gärdesgården för att betrakta min åker, såg jag en myckenhet av dessa bevingade tjuvar röra sig bland de mognande axen. Som jag alltid hade bössan med mig, avlossade jag genast ett skott mitt i svärmen, varvid ett moln av fåglar under bedövande larm höjde sig ur åkern.

»Jag avfyrade min bössa på nytt.»

Jag blev på det högsta oroad av detta ledsamma förhållande, vilket, om det finge fortfara, inom få dagar skulle hava grusat alla mina förhoppningar om en god skörd. Därigenom skulle jag otvivelaktigt komma att lida nöd, och varje utsikt att få någon säd till brödföda vore mig för alltid