Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
119

berövad. Det var mig en gåta, huru jag skulle bete mig för att avvända den hotande faran; dock fattade jag det fasta beslutet att icke låta min skörd gå mig ur händerna, skulle jag ock själv vakta den dag och natt.

Först och främst begav jag mig till mitt åkerfält för att utröna vidden av den redan skedda skadan, och jag fann då, att en betydlig del av säden var förstörd. Men som ännu mesta delen var omogen och syntes arta sig väl, behövde förlusten icke bliva allt för kännbar, blott jag kunde utfinna något sätt att för framtiden skydda min åker.

Sedan jag laddat bössan, trädde jag utom gärdesgården. Där sutto tjuvarna i träden överallt omkring mig och tycktes endast avvakta min bortgång för att få fortsätta sitt förödelseverk. Så förhöll det sig även; ty knappt hade jag avlägsnat mig tillräckligt långt, förrän de en efter annan åter flögo ned i åkern. Jag blev högeligen upprtad över denna oförsynta tilltagsenhet, ty varje korn, som de nu uppåto, innebar för mig en stor framtida förlust. Därför skyndade jag tillbaka till gärdesgården och avfyrade min bössa på nytt, varvid trenne av tjuvarne dödades.

»Jag upphängde dem.»

Detta var just vad jag önskat; jag tog upp dem från marken och behandlade dem på samma sätt som man i England behandlar ökända tjuvar: d. v. s. upphängde dem till varnande exempel för andra. Jag hade i sanning icke kunnat föreställa mig, att detta förfaringssätt skulle medföra en så kraftig verkan som det gjorde; ty fåglarna läto sedermera icke blott kornet vara i fred, utan övergåvo till och med denna trakt av ön. Så länge mina fågelskrämmor hängde kvar på platsen, såg jag i själva verket aldrig till någon fågel i närheten av densamma. Och häröver var jag naturligtvis mycket förtjust.

I slutet av december månad, då årets andra andtid inföll, skördade jag mitt korn och mitt ris. Till en början var jag härvid i stort trångmål, enär jag saknade både lie och skära; men slutligen fann jag på det rådet att använda en av de sablar, vilka jag räddat från fartyget. Sedan sabeln blivit slipad så gott sig göra lät, tog jag itu med arbetet, vilket snart var undanstökat, tack vare åkerns litenhet och mitt beslut att endast avskära själva axen. Dessa uppsamlade jag i en särskilt för det ändamålet förfärdigad större korg, vilken jag förde i säkerhet till min grotta, varefter jag gnuggade ur axen mellan händerna. Jag fann nu, att hela avkast-