120
ningen av mina fem liters utsäde av varje slag belöpte sig till nära 75 liter ris och över en hektoliter korn — d. v. s. efter ungefärlig beräkning, ty jag hade intet mått att mäta säden med.
Detta resultat innebar en stor uppmuntran för mig, och jag gladde mig i hoppet att med tiden kunna förse mig med tillräckligt bröd för mitt dagliga behov. Dock befann jag mig i detta hänseende i stor förlägenhet, ty jag visste icke, huru jag skulle bära mig åt för att skilja säden från agnarne och sedan mala den till mjöl; ej heller huru jag av mjölet skulle kunna baka bröd. Detta jämte min önskan att samla ett större förråd, så att jag under alla förhållanden vore väl försedd, föranledde mig att icke röra denna skörd utan oavkortad använda den till utsäde vid nästa såningsperiod. I stället beslöt jag att under mellantiden med all flit och ihärdighet söka förfärdiga sådana verktyg, som voro nödvändiga för genomförandet av min stora uppgift att av säden bereda mjöl och bröd.
I ordets egentliga bemärkelse må jag väl nu säga, att jag arbetade för mitt bröd. Det är i sanning märkvärdigt och något, som folk i allmänhet föga tänker på, huru många slags olika förberedelser erfordras för att åstadkomma detta enda näringsmedel, som kallas bröd. Jag däremot, som blivit återförsatt i naturtillståndet, var nödsakad att dagligen tänka därpå för att söka övervinna de otaliga svårigheter, som detta hushållsbestyr för mig innebar. Helt och hållet hänvisad till mig själv och min egen uppfinningsförmåga, kände jag för varje timma som gick allt livligare, vilket omätligt svalg som ligger emellan det civiliserade samhällets rika resurser och samlade erfarenhet å ena sidan, samt å andra naturmänniskans primitiva ståndpunkt. Känslan härav trängde sig nedslående på mig allt ifrån den stund jag skördat min första handfull säd, vilken, enligt vad jag redan berättat, började växa så oväntat, att jag däri såg ett underverk. Först och främst ägde jag ingen plog till jordens upplöjning, ej heller någon spade att uppgräva den med. Denna svårighet övervann jag visserligen, som sagt, genom att göra mig en träspade, men med detta klumpiga verktyg gick arbetet mycket tungt, och ehuru spadens förfärdigande tagit flera dagar i anspråk, blev den dock i brist på järnskoning snart uppnött, varjämte jag med densamma endast kunde utföra ett lika mödosamt som ofullständigt arbete. Häri måste jag dock med tålamod finna mig, enär jag intet bättre verktyg haøe att tillgå.
Efter verkställd utsåning hade jag behövt en harv, men nödgades i brist på sådan draga en stor och tung trädgren med vidsittande kvistar över åkern. Denna primitiva åtgärd fick sålunda göra tjänst i stället för harvning. Under den tid säden stod på rot och då den slutligen kommit till mognad erfordrades en mängd olika arbeten, vilka jag redan omnämnt: så-
