Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

152

var utomordentligt angenäm. I mitten av denna inhägnad låg mitt tält, som var uppfört av ett stycke segelduk, den jag spänt över några för ändamålet nedslagna pålar. Härinne hade jag av lämpligt material stoppat mig ett slags soffa, och klätt den med skinnen efter de djur jag skjutit. Som överdrag tjänade en av de filtar, jag räddat från fartyget, och till täcke använde jag en stor sjömanskavaj. På detta lantställe slog jag mig ned, så ofta jag kunde vara borta från min egentliga bostad.

Intill lantstället gränsade den inhägnad, jag gjort för min boskap — d. v.s. getterna. All den stund det kostat mig ett otroligt arbete att omgärda denna betesmark, var jag mycket angelägen att hålla gärdesgården i fullgott skick, så att getterna icke skulle kunna genombryta den. Därför gav jag mig ingen ro, förrän jag beklätt häckens utsida med en sådan mängd, tätt intill varandra nedslagna små störar, att gärdesgården snarare var att likna vid en palissad än en häck. Där fanns heller icke så mycket rum mellan störarne, att jag kunnat sticka in handen däri. Då sedermera dessa störar slogo rot och började växa, vilket inträffade under påföljande regnperiod, blev gärdesgården lika stark som en vall, ja, till och med starkare.

Härav torde läsaren kunna sluta, att jag för ingen del var sysslolös eller hade någon möda ospard, då det gällde att taga itu med arbeten, dem jag ansåg nödvändiga för min framtida bärgning eller bekvämlighet. Vad som vid denna tid särskilt låg mig om hjärtat var att kunna uppföda en hjord av tama getter, så att jag städse hade till hands ett levande förråd av kött, mjölk, smör och ost, som aldrig skulle tryta, om jag ock bleve nödsakad att stanna på denna ö ytterligare fyrtio år, utom de tolv jag redan vistats här.

För att nå detta mitt önskemål var det först och främst nödvändigt, att gärdesgården kring betesmarken vore i så fullkomligt skick, att hjorden ingenstädes kunde slippa ut. Och i detta hänseende kunde jag numera vara lugn; det visade sig till och med längre fram, då störarna började växa, att jag planterat dem alltför tätt, varför jag såg mig nödsakad att rycka upp en del av dem.

I närheten av mitt lantställe växte även de förut nämnda vinträden, av vilka jag erhöll mitt vinterförråd av russin. Dessa träd skötte och ansade jag alltid på det omsorgsfullaste, ty de försågo mig med det bästa och läckraste av alla mina födoämnen. Russinen utgjorde i själva verket icke endast en välsmakande, utan i högsta grad hälsosam, närande och uppfriskande spis.

Som lantstället dessutom låg ungefär halvvägs emellan min gamla bostad och det ställe, där jag förvarade min båt, tog jag vanligtvis in där och vilade mig under mina färder till båten, vilken jag ofta besökte och ständigt höll i det bästa skick. Stundom gjorde jag en lusttur med densamma,