tande faran — det var en fråga, som jag till min fasa nödgades lämna obesvarad.
Vilka vansinniga planer uppgör icke den människa, med vilken fruktan fått makt! Den berövar henne all urskilljning och gör henne blind för de utvägar till räddning, vilka förnuftet anvisar henne. Mitt första beslut var att jämna mina gärdesgårdar med marken och driva alla mina tama getter ut i skogarne, på det att icke fienden måtte varsebliva dem och sedermera ofta återkomma till ön i hopp om mera byte av samma eller annat slag. Därpå måste jag upprycka eller nedgräva säden på mina åkrar (enfaldiga tanke!) för att icke därmed locka vildarnas rovlystnad och giva dem en kär anledning till upprepade besök; stutligen nödgades jag förstöra mitt lantställe och borttaga tältet, för att de icke skulle finna några spår av min bostad och därav föranledas att eftersöka husets invånare.
Dessa vilda förslag utgjorde resultatet av den första nattens grubblerier, medan ännu intrycket av, vad jag upptäckt, var färskt och fasan därför livligast. Av mitt exempel finner sålunda läsaren den gamla satsen bekräftad, att fruktan för faran är tusen gånger värre än faran själv, då man kan se den i ögat. Så finna vi ångesten vida mera tryckande än den olycka, som förutskickade den. Men det svåraste för mig var, att jag i denna nöd icke kunde tillgripa den tröst, som eljest plägade stå mig till buds, nämligen i undergivenheten för Guds vilja och i förtröstan uppå hans hjälp. Jag tyckte mig vara i samma fördömelse som den olycklige juda-
