186
allenast genom inbillningskraften hålles fram för själens öga — hos denna senare uppväcka en så häftig längtan efter detta föremåls ständiga ägande, att saknaden av detsamma nästan blir outhärdlig. Så var fallet med mig i denna innerliga önskan, att blott en enda människa på fartyget skulle hava räddats. Väl tusende gånger upprepade jag dessa ord: O, att blott en enda människa blivit räddad! Tanken på denna möjlighet, som nu var oåterkalleligt förlorad, upprörde mig till den grad, att jag vid uttalandet av de nämnda orden våldsamt sammanpressade mina händer och bet tänderna ihop med sådan kraft, att de för en liten stund efteråt voro som fastnitade vid varandra. Dessa sällsamma verkningar av en häftig sinnesrörelse må naturforskarne förklara, om de kunna det; allt vad jag kan göra, är att beskriva själva saken, vilken i sanning föreföll mig egendomlig nog.
Så mycket vet jag endast, att jag var uppfylld av en innerlig åstundan efter mänskligt umgänge och att denna skapade de livligaste föreställningar om, vilket behag och vilken vederkvickelse det skulle innebära för mig att få samtala med en kristen medmänniska.
Men förgäves; jag hade närt ett hopp — eller rättare en hopplös önskan, av den beskaffenhet, att den icke kunde tillfredsställas. Antingen var det deras öde eller mitt, eller kanske bådas, som lade hinder i vägen för mina önskningars uppfyllande. Intill sista dagen av min vistelse på ön svävade jag i fullkomlig okunnighet beträffande denna besättnings slutliga öde — huruvida någon av dem blivit räddad eller ej.
Några dagar efter skeppsbrottet blev jag ånyo på ett särdeles smärtsamt sätt påmind därom genom liket av en drunknad yngling, uppkastad på stranden mitt för det förolyckade fartyget. Den stackars gossen var klädd i en vanlig sjömansjacka, i över knäna öppna linnebyxor samt en blå linneskjorta. Ingenting fanns hos liket, som kunde giva mig någon ledning beträffande ynglingens nationalitet. I hans fickor lågo några slantar samt en tobakspipa — den senare av oändligt mycket större värde för mig än de förra.
Som havet nu var alldeles lugnt, kände jag stor lust att begiva mig ut till vraket i min båt, viss om, att jag skulle finna åtskilligt ombord, vilket kunde bliva mig till nytta. Men det fanns likvisst ett annat skäl, som gjorde mig ännu ivrigare att företaga denna utflykt. Jag föreställde mig nämligen möjligheten, att någon ännu vid liv varande mänsklig varelse kunde dväljas ombord, och genom att rädda honom skulle jag endast göra mitt eget liv så mycket rikare. Denna tanke lämnade mig varken natt eller dag någon ro, varföre jag slutligen bestämde mig för att äventyra ett besök å vraket. Den inre maningen därtill var i själva verket så stark, att jag icke kunde motstå den; jag höll den för att vara en påtryckning från någon osynlig makt och ansåg, att jag skulle handla orätt mot mig själv, om jag icke följde den — det övriga överlämnade jag i Guds hand.
