188
förtöjt båten i en liten bukt, gick jag i land och satte mig på en kulle, där jag allvarligt tog saken i övervägande, vacklande mellan önskan att fortsätta den påbörjade resan och fruktan för utgången. Plötsligt märkte jag, att tidvattnet var i annalkande, varför min färd måste uppskjutas lika många timmar, som det varade. Genast föll det mig in att bestiga den högsta punkten i grannskapet för att om möjligt söka utforska strömmarnas riktning under flodtiden; jag kunde då lätteligen bedöma, huru vida det icke skulle vara mig möjligt, att i händelse jag bortfördes av den ena strömmen, med samma hastighet återvände med en annan.
Knappt hade jag fattat detta beslut, förr än jag fick sikte på en kulle, nog hög för att medgiva fri utsikt över havet på båda sidor om ön. Här urskilde jag tydligt tidvattnets strömningar och fann även, vilken väg jag borde taga vid återvändandet. Medan den av ebben bildade strömmen gick ut till havs nära öns södra udde, löpte däremot flodströmmen inåt land nära öns norra sida. Allt vad jag vid återfärden hade att göra var således endast att sätta kurs på öns norra del, där den invid land gående strömmen snart skulle fatta min båt och föra mig i sydlig riktning välbehållen tillbaka.
Denna iakttagelse styrkte mitt mod, och jag beslöt att följande morgon anträda resan till det förolyckade fartyget. Natten tillbragte jag i min kanot under skydd av den förut omnämnda, stora kavajen, vilken gjorde tjänst som täcke.
Så fort dagen inbröt, begav jag mig i väg. Efter att hava satt ut till sjöss ett stycke i nordlig riktning, vände jag av åt öster och styrde rakt på fartyget, vilket jag på mindre än två timmar nådde. Det företedde en i sanning bedrövlig anblick! På grund av dess byggnad slöt jag, att det var en spanjor; skrovet satt fast inklämt mellan tvenne klippor och hela aktern var sönderslagen av vågornas raseri. Genom stötens våldsamhet, då fartyget slungades in mellan klipporna, hade stor- och fockmasten blivit tvärt avskurna nära invid däck, men bogsprötet var oskadat, vilket även tycktes vara fallet med förstäven och galjonen.
Då jag var helt nära fartyget, fick jag på däcket se en hund, som vid min åsyn började tjuta och skälla, och då jag lockade på honom, kastade han sig genast i vattnet för att komma till mig. Sedan jag tagit det arma djuret, som var halvdött av hunger och törst, till mig i båten, gav jag honom en liten kaka av mitt brödförråd, det han slukade lika glupskt som en varg, vilken icke fått någon föda på fjorton dagars tid. Därpå gav jag den stackars varelsen vatten att dricka; hade han fått hållas att förtära så mycket han ville, tror jag sannerligen han sprängt sig.
Härefter begav jag mig oförtövat ombord. Den första syn, som här mötte mina ögon, var den av tvenne drunknade män, vilka med armarna fast slutna om varandra lågo i kabyssen eller skansen. Sannolikt hade efter skeppets
