sannings ljus stråla in i denna arma, okunniga varelses hjärta; rör hans sinne, väck hans samvete och öppna hans ögon, på det hans själ må varda frälst!»
Då Fredag återkom, öppnade jag ett nytt samtal med honom, vilket hade till ämne människans återlösning genom världens Frälsare. Jag förklarade för honom frälsningens nödvändiga förutsättningar: den ånger, som är efter Guds sinne och kommer bättring åstad, samt tron på Herren Jesus. Vidare sökte jag förklara, varför vår käre Frälsare icke iklätt sig änglarnas natur, utan låtit sig födas såsom människa av Abrahams säd, och att just av denna orsak de fallna änglarna icke hade någon delaktighet av återlösningen, utan endast de borttappade fåren av Israels hus.
Emellertid är det klart, att min undervisning av denne stackars vilde mera uppbars av ett allvarligt och uppriktigt nit än av verklig kunskap och förmåga. Härvid gjorde jag den erfarenheten, som säkerligen mången gjort före mig, att jag under mina bemödanden att upplysa och undervisa min lärjunge själv vann klarhet i många ting, dem jag förut antingen alls icke kände eller icke så noga övertänkt. Genom att lära honom lärde jag mig själv. Mången gång då jag ansträngde mig att förklara någon dunkel fråga, framställde den sig plötsligt för mig i ett överraskande klart ljus. Och jag erfor även nu, i sammanhang med mitt nya kall såsom lärare, en vida större lust än fordom att undersöka och klargöra saker och ting. Redan på grund härav hade jag stora skäl till tacksamhet mot försynen, som sänt mig denne vilde, oavsett den nytta han kunde draga av min undervisning. Dessutom var hans blotta sällskap mig en stor tröst och glädje, och min bostad blev mig efter hans ankomst till ön kärare än någonsin. Ofta fylldes jag av en innerlig glädje vid tanken på, att jag icke blott för egen del under min ensliga vistelse på denna ö blivit förd till insikt om ett högre liv och lärt mig att vända blicken uppåt, utan även fått bliva ett verktyg i försynens hand till att rädda en stackars vildes liv och föra honom till den sanningens kunskap, som är uppenbarad i den kristna religionen. Då jag besinnade allt detta, erfor jag en uppriktig glädje över att hava kommit till denna plats och blivit försatt i en belägenhet, vilken så ofta synts mig vara den förfärligaste, jag någonsin kunnat råka ut för.
I denna tacksamma sinnesförfattning framlevde jag hela den återstående tiden av min vistelse på ön. Umgänget med min käre Fredag och våra ständiga samtal voro av den beskaffenhet, att de jagade all ledsnad på flykten och icke lämnade rum för någon känsla av tomhet, vadan de trenne år, vi tillsammans tillbragte på ön, förflöto jämförelsevis fort och voro präglade av en i alla avseenden fullkomlig lycka — d. v. s. för så vitt en fullkomlig lycka kan äga bestånd i denna ändlighetens värld.
Fredag var nu bliven en god kristen, och, sannerligen! en vida bättre
