fältet. Men uppehållet varade blott ett ögonblick, ty andra ryckte fram i de fallnas ställe. Nu gåvo vi dem tvenne salvor ur våra pistoler, och fastän jag beräknade, att sjutton till aderton vargar dödats och dubbelt så många oskadliggjorts av samtliga våra skott, trängde sig dock ständigt nya skaror fram. Jag var särdeles ohågad att spilla all vår ammunition på denna legion av rovdjur, som trots alla våra skott icke företedde någon synbar minskning. Jag tillkallade därför min tjänare — icke Fredag, ty han hade full sysselsättning med att ladda om min och sin egen bössa, vilket arbete han utförde med den största skyndsamhet och omsorg — jag tillkallade alltså min andre tjänare, och lämnande honom ett kruthorn befallde jag honom att tömma dess innehåll i en lång rad på översta delen av vårt bröstvärn. Efter fullgjort uppdrag hann karlen knappast draga sig tillbaka från timmerstocken förrän vargarna kommo sättande i ett nytt anlopp; några av dem hoppade upp på bröstvärnet beredda till ett förtvivlat anfall. Just i samma ögonblick passade jag på att tända det utströdda krutet, vilket häftigt blossade upp och svårt brände vargarna, som befunno sig på bröstvärnet. Sex eller sju stycken av dem föllo eller rättare hoppade ned mitt ibland oss, dödligt förskräckta som de blevo av det plötsligt uppflammande eldskenet samt av smärtan från brännskadorna. I ett ögonblick hade vi avfärdat dessa, och de övriga, förskräckta även av det starka skenet, drogo sig något tillbaka. Jag befallde nu, att alla de laddade pistolerna skulle på en gång avfyras, och sedan detta skett, uppgåvo vi samtliga ett ihållande rop, varefter odjuren äntligen togo till flykten. Omedelbart därefter gjorde vi ett utfall på det tjugotal av mer eller mindre sårade vargar, vilka betäckte valplatsen, och dödade dem med våra svärd. Härunder uppgåvo de de mest infernaliska tjut, vilka kanske mer än något annat bidrogo till att skrämma de andra på flykten.
Vi hade endast dödat omkring sextio vargar, men antalet skulle hava varit vida större, om ej mörkret hindrat oss från att taga säkert korn på odjuren. Efter att sålunda hava rensat slagfältet, fortsatte vi vår avbrutna resa, ty vi hade ännu närmare fem kilometers väg igen. Allt emellanåt hörde vi de hungriga odjurens tjut inifrån skogen, och ett par gånger tyckte vi oss se några av dem men som snön bländade våra ögon, voro vi icke säkra på vår sak. Efter vid pass en timmes färd anlände vi utan vidare äventyr till byn, där vi skulle kvarstanna för natten. Vi överraskades emellertid av att finna innevånarne i stor förskräckelse och alla beväpnade. Orsaken härtill var att vargar och björnar brutit sig in i byn föregående natt och anställt stor skada. De stackars förskrämda människorna måste nu hålla vakt natt och dag, men särskilt under natten, för att skydda sina kreatur, ja, även sig själva.
Följande morgon var vår vägvisare så sjuk och hans sårade lemmar så svullna, att han icke förmådde röra sig. Vi blevo därföre nödsakade att skaffa oss en ny vägvisare här, varefter vi begåvo oss till Toulouse, varest vi
