Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/311

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
307

Ingenting kan, efter mitt förmenande, tydligare ådagalägga, å ena sidan förutbestämmelsen av vissa händelser, å andra sidan tillvaron av en osynlig värld, än detta märkvärdiga sammanträffande av senare tilldragelser med de tankar och föreställningar, vilka vi hyst i vårt allra innersta utan att meddela dem till någon människa i världen.

Min brorson visste i själva verket intet om, huru min olyckliga vandringslust återvänt med större styrka än någonsin, och jag å min sida hade heller ej någon aning om hans förslag. Men just samma morgon strax före hans besök hade jag under stark sinnesrörelse och efter att noga hava avvägt saken fattat det beslutet att begiva mig till Lissabon och rådgöra med min gamle vän kaptenen, som så ofta förr med råd och dåd hjälpt mig ur bryderi. Om det då befunnes klokt och någon lämplig lägenhet vore att tillgå, ämnade jag fortsätta resan ända till min ö för att se, vad det blivit av min där upprättade koloni. Jag var just inne i denna för mig så behagliga tankegång — bland annat funderade jag på att medtaga flera kolonister och utverka mig formlig besittningsrätt till ön — då på en gång min brorson inträder och gör mig det nämnda förslaget att på sin väg till Ostindien landsätta mig på ön.

Det klack häftigt till inom mig vid hans ord, och stirrande på honom utbrast jag:

— Vem i all världen har ingivit dig denna olyckliga tanke?

Min brorson blev först något häpen vid detta barska tilltal, men då han märkte, att det icke alls var så illa menat som det kunde tyckas, och att jag icke såg så särdeles missnöjd ut med hans förslag, fattade han sig strax.

— Jag hoppas, svarade han, att mitt förslag, om ni antager det, icke skall lända er till olycka. Jag är övertygad om, att ni bra gärna skulle vilja återse er koloni och er ö, där ni en gång regerade med större lycka än de flesta andra konungar i världen.

Kort sagt, detta min brorsons förslag överensstämde så fullkomligt med mina böjelser och med det sinnestillstånd, vari jag för närvarande befann mig, att jag utan vidare invändningar gick in därpå.

— Gott, sade jag, kan du uppgöra saken med dina köpmän, så skall jag följa med dig. Men jag vill ej utfästa mig att medfölja längre än till min ö.

— Men, farbror, invände han, ni vill väl aldrig bliva kvarlämnad där igen, hoppas jag?

— Kan du icke hämta mig på återresan? genmälte jag.

— Nej, svarade han, det är omöjligt. Redarna skola icke giva mig tillåtelse att taga den vägen med en så dyrbar last. Resan skulle därigenom i bästa fall komma att fördröjas vid pass en månad, möjligen tre eller fyra. Och skulle jag dessutom förlisa under vägen, så att jag bleve urståndsatt att avhämta er, skulle ju ni, min bäste farbror, befinna er i alldeles samma belägenhet som förr en gång.