336
— Ni ha således ingen rättighet, slutade de, att bygga hus på vår mark, så vida ni ej vilja betala skatt till oss.
De båda männen, som till en början trodde, att de andra skämtade, bådo dem stiga in och sitta ner, så skulle de få se vilka vackra hus de uppfört åt sig. De kunde ju även då överenskomma om storleken av det äskade arrendet.
— Om ni verkligen är tomtägare här, inföll en av de två skämsamt, så hoppas jag, att ni till tack för vår möda att uppföra hus åt er på er egen mark tillåta oss att länge sitta kvar som hyresgäster. Vi voro er mycket förbundna, om ni ville låta hämta en lagkarl till att uppsätta hyreskontraktet oss emellan!
Ursinnig över detta skämt svarade en av de tre uslingarna under en ström av hotelser och svordomar:
— Ni ska' min själ bli varse, att vi icke kommit hit för att gyckla eller låta skämta med oss, varpå han sprang bort till en eld, som var uppgjord på något avstånd från hyddan, fattade en brand och slungade den med kraft mot stugans yttervägg, som genast fattade eld. Inom få minuter skulle hela huset vara nedbrunnet, om ej en av ägarne i hast stött undan den råe mordbrännaren och släckt elden, vilket dock ej föll sig så lätt.
Skurken blev så ilsken över den stöt, han av den andre erhållit, att han fattade en i närheten liggande stör och måttade ett slag mot sin motståndares huvud; men denne senare undgick att bliva träffad genom att hasttigt hoppa åt sidan och fly in i stugan; eljes hade säkerligen hans sista stund varit kommen. Då hans kamrat såg, i vilken fara de båda svävade, skyndade han in i stugan efter honom, varpå de, fattande sina musköter, ögonblickligen återvände till kojans ingång. Här träffade de på mordbrännaren, som med en väl riktad kolvstöt livlös sträcktes till marken, innan hans båda kamrater, som befunno sig på något avstånd kunde komma honom till hans hjälp. Då emellertid dessa båda hotfullt närmade sig, intogo de andra försvarsställning, riktade bössmynningarna mot de annalkande och ropade:
— Stanna! Annars skjuta vil!
Skurkarne hade även skjutvapen med sig, men den först anfallne matrosen, högeligen uppbragt över det lömska överfallet, ropade till dem, att om de understode sig att röra hand eller fot, blevo de genast nedskjutna som hundar. Han befallde dem därpå att sträcka gevär, vilket de likväl icke gjorde, men då de sågo hans beslutsamhet, började de underhandla och bådo att få taga sin sårade kamrat med sig och avlägsna sig, vilket även tilläts dem.
Härutinnan handlade emellertid de båda männen mycket oklokt, ty de borde hava begagnat sig av tillfället att fullständigt avväpna de tre skurkarne, varefter de ofördröjligen skulle fört dem till spanjorerna och för dessa omtalat deras handlingssätt, på det de måtte bliva behandlade som brottslingar och
