Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/411

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
407

vid honom. Han hade varit min trogne följeslagare under alla mina resor, sedan jag lämnade ön; han var icke endast trogen och pålitlig, utan även i högsta grad mig tillgiven, och jag hade beslutat att på ett frikostigt sätt sörja för honom, i fall han komme att överleva mig, vilket med all sannolikhet torde bliva fallet. Men framför allt tänkte jag på, att, alldenstund jag undervisat Fredag i den protestantiska läran, det skulle verka störande, ja, kanske rent av fördärvligt på hans tro, om han bleve påverkad även i katolsk riktning. Dessutom skulle han aldrig, hur länge han än levde, kunna bibringas den tron, att hans gamle herre varit en kättare, vilken såsom sådan måste bliva fördömd. Den förvirring i hans själ, som allt detta skulle åstadkomma, måste slutligen rubba och förstöra den stackars gossens tro och göra honom till ett lätt rov för den avgudadyrkan, åt vilken han förut en gång varit hängiven.

Emellertid räddade mig en plötslig tanke ur denna förlägenhet, och jag svarade den unge prästen ungefär på följande sätt:

— Jag kan visserligen icke säga, att jag för egen del skulle vara villig att skilja mig från Fredag, men å andra sidan är jag övertygad om, att Fredag själv på inga villkor skall gå in på att skiljas från mig, och jag kan heller icke tvinga honom därtill utan hans eget medgivande, enär jag uttryckligen lovat honom att aldrig övergiva honom, och han likaså lovat att aldrig lämna mig.

Prästen syntes bliva ganska nedslagen över detta mitt svar, ty han visste icke, huru han skulle kunna sätta sig i förbindelse med de stackars vildarne, då han ju icke förstod ett ord av deras språk och de ej heller ett ord av hans. Jag fann dock snart på ett sätt att avhjälpa svårigheten, i det jag sade honom, att Fredags far hade fått lära sig spanska språket, vilket språk även den unge prästen förstod. Den gamle vilden kunde sålunda tjänstgöra som tolk, och häröver kunde ingen vara gladare än vår nitiske missionär, vars beslut att kvarstanna och omvända kannibalerna var lika fast och oryggligt som hans egen tro var levande. Emellertid behagade det försynen att giva det hela en annan, men likväl lycklig utgång.

Jag återvänder nu till den första av prästens anklagelsepunkter. Då vi framkommo till engelsmännens nybygge, lät jag tillkalla dem allesamman, och sedan jag i korthet omtalat, vad jag gjort för dem, d. v. s. vilka nödvändighetsartiklar jag medfört åt dem — något, varöver de blevo lika rörda som tacksamma — övergick jag genast till de anmärkningar, vår prästman gjort mot deras enskilda liv.

Först och främst frågade jag dem, om de voro gifta män eller ungkarlar. Härtill svarade de, att två av dem voro änklingar och de andra båda ungkarlar. Nästa fråga blev, huru de inför sitt samvete kunde försvara, att de levde tillsammans med dessa indianska kvinnor, kallande dem för sina