Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/438

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

434

var en obehaglig tyngd i huvudet. Snart försjönk jag i ett slags dvala och förblev i detta tillstånd hela dagen.

— Efter en natt av sällsamma förvirrade, fantastiska drömmar vaknade jag på fjärde dagens morgon med en känsla av ursinnig, rasande hunger. Hade icke mitt förnuft återvänt och kuvat den, tror jag mig i stånd att hava begått vilket brott som helst för att stilla denna förtärande hunger. Och i själva verket — under de tre timmar, som följde, var jag tvenne gånger fullkomligt galen, lika väl som någon olycklig i Bedlam, efter vad min unge herre berättade mig.

— Under ett av dessa anfall föll jag omkull och slog huvudet mot kanten av britsen, i vilken min matmor låg. Härvid sprang näsan i blod, och efter en stunds ymnigt blodflöde återkom jag till mig själv; febern lämnade mig och på samma gång försvann även den rasande hungerskänslan. Därpå överfölls jag av starka kväljningar, men kunde ej kräkas — min mage var ju alldeles tom.

— Emellertid fortfor blödningen, tills jag slutligen föll i vanmakt av den stora utmattningen. Då jag efter en stund åter vaknade till medvetande, hade blodflödet stannat, men jag kände en förfärlig smärta i magen, en smärta som jag icke kan beskriva. Framemot kvällen mildrades den något och försvann slutligen helt och hållet, endast lämnande efter sig en känsla av tomhet med stark längtan efter föda. Ånyo förtärde jag en dryck sockerblandat vatten, men min mage försmådde sockret och gav genast ifrån sig blandningen. Jag drack därpå vatten utan socker och fick nu behålla det. Plågad av kroppslig matthet och olust samt av allehanda kvalfulla föreställningar kastade jag mig slutligen ned på mitt läger och bad Gud av innersta hjärta, att han ville befria mig ur min förfärliga belägenhet genom att taga min själ hem till sig. Denna bön lugnade mitt upprörda sinne, och jag insomnade i hoppet, att Gud skulle höra den. Då jag sedermera vaknade — jag vet inte efter huru lång sömn — trodde jag också, att det snart var ute med mig, och anbefallande min själ i Guds hand, önskade jag endast, att någon skulle kasta mitt snart kallnande lik i havet.

— Under hela tiden låg min stackars matmor bredvid mig — såsom jag trodde döende, ehuru hon bar sitt lidande med mycket större.tålamod och undergivenhet än jag. Hon lämnade sin sista bit bröd till sin son, min unge herre, som först nekade att mottaga det, men slutligen tvingades att uppäta det till följd av hennes kärleksfulla enträgenhet. Jag är övertygad om, att denna hennes uppoffring räddade sonens liv.

— Framemot morgonen insomnade jag ånyo, och när jag vaknade föll jag i en krampaktig gråt, som efterföljdes av ett andra anfall av rasande hunger. Med ursinnig häftighet störtade jag upp ur sängen, hela min kropp skakade av en förfärlig sinnesrörelse, och jag är viss på, att jag, därest min matmor varit