död, skulle i trots av den stora kärlek jag hyste för henne hava kastat mig över hennes lik och som ett vilddjur stillat min hunger därpå. En eller ett par gånger sökte jag även bita mig själv i armen. Då anfallet gått över, tog jag åter en dryck vatten och försjönk sedan i ett tillstånd av slöhet, som varade flera timmar.
— Femte dagens afton var nu inne, och på den följde en natt, vars fasor jag icke förmår skildra. Under de första tre timmarna efter uppvaknandet ur den dvala eller det slöhetstillstånd, vari jag hela dagen var försänkt, genomgick jag ånyo alla de ovan skildrade olika förnimmelserna och utbrotten av en förfärlig hunger. Därefter följde ett tillstånd av utomordentlig trötthet och slapphet, men dock fick jag ej en blund i mina ögon under hela natten.
— På sjätte dagens morgon, just som detta jämförelsevis okänsliga svaghetstillstånd började giva vika för en sönderslitande, krampaktig smärta i magen och inälvorna, hörde jag matroserna uppifrån däck ropa: ’Ett segel! Ett segel!’ Härpå följde ett liv och en rörelse, ett skrikande och ett slamrande, som om de alla i en hast blivit besatta.
— Jag var ej i stånd att stiga upp ur sängen, och min stackars matmor ännu mindre. Min unge herre var, även han, så sjuk, att han ej förmådde resa sig, och jag trodde nästan, att han redan kämpade med döden. Ingen av oss kunde således lämna kajutan för att taga reda på, vad som var å färde. Ej heller hade vi under två dagars tid sett till någon av besättningen; sista gången de besökt oss hade de meddelat att intet ätbart vidare fanns ombord, och att de således sågo sig urståndsatta att hädanefter bringa oss någon hjälp.
— I denna fruktansvärda belägenhet, slutade hon, befunno vi oss, då ni, min herre, blev sänd till vår räddning, och hurudant vårt tillstånd då var, vet ni lika väl som jag; ja, kanske ännu bättre.
Så lydde den unga kvinnans berättelse i all dess förfärliga enkelhet. Den gjorde ett djupt intryck på mig, och jag ryste vid tanken på det öde, som skulle hava drabbat alla dessa människor, om icke försynen funnit för gott att sända vårt fartyg i deras väg. Även ynglingen avgav en liknande redogörelse för sina erfarenheter, ehuru hans berättelse icke var så klar och känslig som den unga kvinnans. Men han hade ej heller, tack vare moderns kärleksfulla uppoffring, lidit så mycket som flickan.
Jag återgår nu till min redogörelse för mina åtgärder till koloniens bästa. Först och främst anser jag mig då böra anmärka, att jag av många skäl ej ansåg lämpligt att låta kolonisterna veta något om den slup, vars särskilda delar jag medfört ombord å fartyget och vilken jag ämnat göra färdig på ön. Jag fann nämligen, åtminstone under min första vistelse ibland dem, så många frön till split och tvedräkt, att jag tydligen insåg att, därest jag låtit
