436
ställa slupen i ordning och lämnat den kvar vid min avresa, de vid första misshällighet skulle hava delat sig i tvenne partier, av vilka det starkaste skulle hava bemäktigat sig slupen och avseglat från ön, eller kanske rent av blivit sjörövare, som förvandlat ön från en koloni av arbetsamma och fredliga människor till ett tillhåll för tjuvar och mördare. Ej heller fann jag rådligt att kvarlämna de båda mässingskanonerna jag hade ombord eller de två halvdäckskanoner, min brorson medfört för koloniens räkning. Jag ansåg det nämligen vara alldeles tillräckligt att sätta dem i stånd att försvara sig mot möjliga anfall, men jag ville ej giva dem vapen i händerna att börja ett anfalls- eller erövringskrig, som slutligen endast skulle hava bringat fördärv över dem själva. Jag förvarade därföre slupen och kanonerna hos mig för att med dem gagna mina kolonister på annat sätt, varom jag på sitt ställe skall berätta.
Sedan jag nu fullgjort ändamålet med mitt besök på ön, lämnade jag kolonien i ett ordnat skick och i ett blomstrande tillstånd. Efter vid pass tjugufem dagars vistelse därstädes gick jag den 6 maj åter ombord på mitt fartyg, och som alla kolonisterna voro beslutna att kvarstanna på ön, tills jag i en framtid komme och hämtade dem, lovade jag, att, därest en lägenhet yppade sig, sända dem ytterligare hjälp från Brasilien. Särskilt lovade jag att sända dem någon boskap, såsom får, svin och kor. Vad beträffar de kor och kalvar jag medfört från England, hade vi till följd av resans förlängning och brist på foder nödgats nedslakta dem.
Följande dag avseglade vi efter att hava givit kolonisterna en avskedshälsning med fem kanonskott, och efter vid pass tjugotvå dagars resa fällde vi ankar i Allhelgonaviken i Brasilien.
Resan avlopp emellertid icke utan äventyr, och jag vill i det följande giva läsaren en skildring av det mest anmärkningsvärda som hände oss.
Sedan vi varit på väg ungefär tre dagar, råkade vi ut för vindstilla, och då samtidigt en stark ström, löpande i ostnordost, fattade oss, blevo vi drivna något ur vår kurs. På en gång ropade utkiken, »Land i öster!» men avståndet var så stort, att vi icke förmådde urskilja, huruvida det var fastland eller öar. Mot tredje dagens afton, då sjön låg jämn och vädret var lugnt, sågo vi havet inemot land betäckt med någonting svart. Vi kunde omöjligen se, vad det var, tills förste styrmannen, efter att hava gått upp i storvantet och med tillhjälp av kikare tagit företeelsen i närmare betraktande, plötsligt utbrast:
— Det är en armé!
Jag kunde icke fatta, vad han menade, varför jag litet otåligt genmälte:
— En armé?! Jag tror ni behagar skämta med oss!
— Ingalunda, min herre, svarade han lugnt; låt icke mina ord förarga er, ty detta är en armé, och därtill en flotta av, som jag tror, sina tusen kanoter.
