Ni skall snart bliva övertygad om riktigheten av min iakttagelse, ty de komma roende rakt emot oss.
Så väl jag själv som min brorson, kaptenen, blevo härav icke så litet överraskade. Min brorson, som på ön fått höra så förskräckliga saker om vildarna och aldrig tillförne besökt dessa farvatten, blev ganska förskräckt och uttryckte ett par tre gånger sin fruktan för, att vi skulle bliva övermannade, tillfångatagna och uppätna. Jag måste bekänna, att även jag fann vår ställning mycket betänklig, i all synnerhet som vädret fortfarande var fullkomligt lugnt och den starka strömmen förde oss i riktning mot land. Emellertid sökte jag intala honom mod och bad honom hålla sig beredd att kasta ankar så snart vi kommit vildarne så nära, att vi icke kunde undgå att sammandrabba med dem.
Då vildarna allt mera närmade sig, gav jag befallning, att ankaret skulle fällas och seglen beslås. Jag sade våra män, att vi icke hade något annat att frukta av vildarna, än att de möjligen kunde försöka att sätta eld på fartyget. För den skull borde vi sätta ut våra räddningsbåtar och fastgöra den ena vid aktern och den andra vid fören på fartyget samt väl bemanna dem och i denna ställning avvakta sakens vidare förlopp. Min avsikt var, att manskapet i båtarna skulle hålla sig färdigt att, vid ett försök av vildarna att antända fartyget, genast släcka elden.
I denna ställning inväntade vi vildarnas ankomst, och efter en liten stund voro de alldeles i närheten av oss. Vilken fruktansvärd syn mötte icke nu våra ögon! Ty om än vår styrman misstagit sig i sin uppskattning av deras antal, voro de likväl många nog att kunna injaga fruktan och förskräckelse till och med hos den modigaste. Vi räknade nämligen icke mindre än ett
