Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/468

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

464

det var icke utan, att jag hyst farhågor för, att de skulle våldföra sig på honom, sätta till segel och begiva sig av med fartyget. Jag hade då befunnit mig så gott som naken i ett främmande land utan medel att hjälpa mig själv, och min ställning skulle hava gestaltat sig vida värre än fordom, då jag var ensam på min ö. Men till denna ytterlighet hade, dess bättre, de upproriska skurkarna icke drivit sin oförsynthet. När min brorson berättade för mig, huru allt tillgått och vad de sagt honom, bad jag honom icke vara det minsta bekymrad, ty jag ämnade verkligen stanna kvar i land. Jag önskade endast att erhålla alla mina tillhörigheter, som befunno sig ombord, samt att han ville lämna mig en tillräcklig summa pänningar, så skulle jag nog själv skaffa mig någon annan lägenhet över till England.

Min brorson var mycket nedslagen över detta snöpliga slut på min resa, men det fanns ingen annan utväg än att ge vika för övermakten. Han begav sig således åter ombord och underrättade karlarna om, att hans farbror givit efter för deras enträgerihet. Så slutade detta äventyr; karlarna återvände belåtna till sina göromål, och jag gick i samråd med mig själv om, vad jag nu skulle taga mig till.

Mitt öde hade denna gång fört mig till den mest avsides belägna delen av världen, såsom jag väl må säga, ty jag befann mig här närmare femton tusen kilometer sjöledes längre från England än på min ö en gång i tiden. Dock hade jag här den fördelen att kunna lämna platsen, när jag behagade, och färdas landsvägen genom Stora Mogul till Surat, därifrån sjöledes till Basra vid Persiska vikens norra ände, varefter jag kunde taga karavanvägen till Aleppo och Skanderon, på det senare stället inskeppa mig till Italien och så åter över land begiva mig till Frankrike — en resa, som väl tillsammanlagt utgjorde en jord-diameter eller mera.

Jag hade ännu ett förslag, nämligen att här invänta något från Sumatra utgående fartyg och på detsamma inskeppa mig som passagerare till England. Men som jag icke stod i något slags förbindelse med Ostindiska kompaniet, skulle det bliva svårt för mig att utverka dess tillåtelse att lämna platsen med något av dess fartyg.

Efter förloppet av några dagar hade jag den grämelsen att se min brorson avsegla utan mig. Han hade dock dessförinnan låtit landsätta tvänne personer, som skulle kvarstanna hos mig till sällskap och hjälp. Dessutom hade min brorson försett mig med en rundlig summa pänningar samt ett resekreditiv för kommande behov, på det att jag, vad än månde hända, icke skulle råka i förlägenhet.

Mitt första göromål blev att skaffa mig ett gott logi, vilket jag erhöll i en engelsk kvinnas hus, där jag före mig fann flera köpmän såsom hyresgäster — några fransmän, tvänne italienare eller rättare judar samt en engelsman. Här trivdes jag ganska väl, och på det ingen må kunna säga, att