466
vi dock erhållit en styrman, en högbåtsman och en konstapel, alla engelsmän; en holländsk timmerman och tre matroser av annan nationalitet. Med dessa ansågo vi oss kunna företaga resan, sedan vi gjort besättningen fulltalig med hinduiska sjömän.
Det finnes så många resebeskrivningar över dessa trakter; så många skildringar av land och folk i denna del av världen hava blivit utgivna från trycket, att jag för min del icke vill trötta läsaren med någon lång redogörelse för vår resa, med någon berättelse om de ställen, vi besökte, och om deras invånare. Jag skall därför endast omtala, att vi först gingo till Atsjin på ön Sumatra och därifrån till Siam, där vi utbytte en del av våra varor mot opium och ett litet parti arrak. Det förstnämnda är en vara, som står högt i pris bland kineserna och som särskilt vid denna tid på grund av bristande tillgång rönte stark efterfrågan. Korteligen, vi gjorde en mycket lycklig resa, affärerna gingo lysande, och efter en frånvaro av åtta månader inträffade vi åter i Bengalen.
Jag har ofta hört personer uttala sin förvåning över, att de ämbetsmän, som Ostindiska kompaniet utsänder till Indien, och de köpmän, som bosätta sig där, kunna förvärva sig så stora rikedomar, som händelsen vanligen är. Efter en jämförelsevis kort tids vistelse därute återvänder mången med en förmögenhet av över en million kronor på fickan. Detta förhållande är emellertid icke så underligt, som det vid första påseendet kan förefalla. Vi må blott besinna, vilket oräkneligt antal hamnar och platser, som äro öppna för handeln därute; vilken livlig omsättning alla europeiska varor röna och huru lätt det under sådana omständigheter är att finna avsättning för landets egna produkter.
Som sagt, vi gjorde en i alla avseenden mycket god resa, en resa, på vilken jag skördade så stor vinst och vann en sådan inblick i affärernas bedrivande, att jag, blott jag varit tjugu år yngre, skulle hava känt mig frestad att stanna här. Men vad var allt detta för en man på över sextio år, en man, som redan var tillräckligt rik och icke gjort denna resa av begär efter rikedomar, utan fastmera av ett rastlöst begär att se sig om i världen? Ett rastlöst begär — ja, detta var just det rätta uttrycket. Då jag var hemma, hade jag ingen ro förr, än jag åter fick begiva mig ut på äventyr, och då jag var ute på en äventyrlig långresa, hade jag ej någon ro, innan jag var hemma igen. Åter säger jag: vad lockelse hade väl pänningen för mig? Jag ägde så mycket därav, som jag kunde önska, och aldrig drevs jag av något oroligt begär efter mera. Därför utgjorde den sista resans vinst ingalunda någon sporre för mig till nya företag av samma slag; jag tyckte tvärtom, att jag intet vunnit med denna resa, då jag vid dess slut befann mig på samma plats som vid dess början, under det att, såsom Salomo säger, mitt öga aldrig vart mätt på att skåda. Jag befann
