540
ner, som den ryske tsaren förvisat hit och till andra ställen i Sibirien.
— Dessa människor, sade jag för mig själv, lämnas, sedan de väl kommit hit, i fullkomlig frihet att röra sig och gå omkring, vart de behaga. Men varför använda de sig icke av denna frihet och begiva sig av härifrån till någon annan del av världen, där de skulle hava det drägligare i både ett och annat avseende?
Jag sökte utfundera, vad det kunde vara, som hindrade dem från att göra ett dylikt försök. Det var mig dock omöjligt att finna någon lösning på gåtan, varför jag beslöt att vid första lägliga tillfälle fråga furst X. om saken.
Vid ett sammanträffande med fursten kort därefter framställde jag min fråga. Hans svar kom min undran att försvinna.
— Betänk först och främst, min herre, sade han, på vilken plats vi befinna oss, och för det andra vår egen ställning. Vi äro här i ett säkrare fängelse än om vi sutte inom lås och bom. Ni ser själv, huru många landsförvista personer här gå utan att någonsin försöka fly. Och vartill skulle väl ett sådant försök gagna? I norr hava vi en ofarbar ocean, där fartyg aldrig seglat och båt aldrig flutit, på alla andra sidor skulle vi hava hundratals kilometer att tillryggalägga igenom tsarens egna besittningar, där det vore omöjligt att komma fram utom på de vägar, dem styrelsen låtit anlägga, och genom de städer eller stationer, i vilka dess trupper äro förlagda, och där vi således icke skulle kunna undgå att bliva upptäckta. Det vore därför fullkomligt fruktlöst att försöka fly ifrån Sibirien, änskönt vi här åtnjuta en skenbar frihet.
Jag var fullkomligt överbevisad och insåg nu väl, att de förvista befunno sig i ett lika säkert fängelse, som om de varit inspärrade i borgen i Moskva. Dock föll det mig in, att jag säkerligen skulle kunna förhjälpa denne förträfflige man på flykten. Jag begrundade saken under några dagar, och omsider hade jag fattat det beslutet att, vad risk jag än själv måtte löpa, taga fursten med mig på min resa och föra honom till mera civiliserade trakter, där en person med hans karaktär och bildning kunde finna en mera passande vistelseort.
En afton, då jag åter sammanträffade med honom, begagnade jag mig av tillfället att framställa mina planer till hans räddning.
— Min furste, sade jag, eder person och edert uppträdande hava på mig gjort ett sådant intryck, att jag skulle känna mig lycklig, om jag i något avseende kunde vara eder till nytta. Jag tror mig nu hava funnit ett tillfälle därtill, och jag vågar bedja eder lyssna till mitt förslag och taga det i övervägande. Saken är den, att jag med eder tillåtelse ämnar befria eder från eder fångenskap i detta barbariska land. Det skall gå lättare för sig, än vad ni kanske i första ögonblicket är böjd för att tro. Ni är här icke
