ställd under någon som helst bevakning, och ingen skall hindra eder att följa med mig, då jag snart lämnar denna plats. Ni vet även, att mitt mål icke är Moskva —i vilket fall planen skulle vara outförbar — utan Arkangel, och alldenstund jag ej reser i sällskap med någon karavan, är jag icke nödsakad att göra halt vid militärstationerna i ödemarken, utan kan undvika dem och slå läger för natten, varhelst jag behagar. Vi skola därför lätt kunna uppnå Arkangel utan att bliva antastade under vägen. Vid framkomsten till Arkangel skall jag utan dröjsmål laga, att ni kommer ombord på ett engelskt fartyg, varefter ni är i fullkomlig säkerhet och tryggt kan fortsätta resan tillsammans med mig. Vad edert uppehälle och andra omkostnader beträffar, så skall det bliva mig ett synnerligt nöje att få sörja därför, tills ni själv blir i tillfälle att ordna edra angelägenheter.
Fursten åhörde mig med stor uppmärksamhet och betraktade mig allvarligt under hela tiden jag talade. Ja, jag kunde se på hans ansikte, att mina ord uppväckte en stark sinnesrörelse hos honom, ty han skiftade ofta färg, hans ögon brunno av en egendomlig glöd och han andades kort och häftigt. Sedan jag slutat att tala, stod han en stund tyst; det föreföll mig som om han eftertänkte, vad han skulle svara; som om han tvekade, huru vida han skulle antaga mitt förslag eller ej.
Slutligen hade han hämtat sig från sin sinnesrörelse och utbrast, i det han omfamnade mig:
— Huru olyckliga äro icke vi, stackars ofullkomliga varelser, då vi till och med i våra uppriktigaste vänskapsbevis lägga ut snaror för våra vänner och bliva deras frestare! Min käre vän, edert anbud är så uppriktigt, så fullt av vänskap och så oegennyttigt beräknat endast och allenast till min fördel, att jag skulle hava bra liten världserfarenhet, om jag ej både förundrade mig däröver och av fullaste hjärta erkände den stora tacksamhetsskuld, vari jag står till eder för detsamma. — Men säg mig, fortfor han, och hans röst återtog sitt vanliga lugna tonfall, säg mig — har ni verkligen trott, att jag menat uppriktigt, då jag så ofta talat med eder om min likgiltighet för världen, dess nöjen och njutningar? Har ni väl trott, att jag talat till er ur djupet av min själ; att jag här verkligen vunnit en lycka av den beskaffenhet, att jag känner mig stå ovan allt, vad världen kan giva mig? Trodde ni mig väl vara uppriktig, då jag sade er, att jag icke skulle vilja vända tillbaka till hovet, om än min herre tsaren återkallade mig och återinsatte mig i sin gunst och i all min forna glans och storhet? Säg, min vän: trodde ni, att jag var en hederlig man; eller trodde ni mig vara en skenhelig skrymtare?
Här stannade han liksom för att invänta mitt svar; men jag märkte snart, att sinnesrörelsen åter hade fått makt med honom, att han kämpade en strid i sitt hjärta, och att han fördenskull icke kunde fortsätta.
