542
Jag kan icke neka, att jag betraktade den märkvärdige mannen med en viss förvåning; och jag sökte med allehanda skäl övertyga honom, att han borde använda sig av detta tillfälle att återvinna sin frihet — ett tillfälle, som kanske aldrig mera komme att erbjudas honom.
— Min furste, slutade jag, se häri en försynens skickelse och stöt icke tillbaka den hand, som vill öppna dörren till eder frihet! Ni är lika väl som jag övertygad om, att försynen leder alla våra öden, och det är nu uppenbarligen hennes mening att bereda en lindring i edert öde och sätta eder i stånd att bliva till någon nytta i världen. Här i detta barbariska land kunna icke edra krafter och edert snille göra sig gällande, men ni är kallad att uträtta något stort — betänk, min furste att det torde vara orätt av eder att icke nu hörsamma kallelsen!
Jag talade med värme och övertygelse, ty det gjorde mig ont att tänka, att denne ädle man för all framtid skulle vara fjättrad på denna plats, i en ofruktbar och föga befolkad ödemark, vars förhållanden så litet motsvarade hans uppfostran och bildning.
Emellertid hade fursten fullkomligt återhämtat sig efter sinnesrörelsen och sade nu lugnt och hjärtligt, i det han vände sig till mig:
— Huru kan ni väl veta, min bäste herre, att edert förslag är en försynens skickelse, såsom ni säger, och icke snarare en frestelse, vilken, om jag gåve vika därför, kunde leda mig i fördärvet? Ni vill i eder hjärtliga välvilja förespegla mig, att det skulle vara en lycka för mig att bliva befriad från detta ställe; själv har jag däremot funnit det vara min lycka, att jag här känt mig fri från alla frestelser att återvända till min forna bedrägliga storhet, som var min verkliga olycka. Om jag ännu en gång blandade mig i världsvimlet, så kunde jag ej vara säker på, att icke alla de frön till högmod, ärelystnad, girighet och njutningslystnad, vilka ständigt ligga på djupet av vår ofullkomliga natur, åter skulle slå rot och börja växa för att slutligen, liksom en gång förut, bliva mig övermäktiga. Och då, min käre vän — vad hade det väl blivit av den lycklige fången, vilken ni här lärt känna såsom varande i besittning av sin själs frihet? Vad? Jo, en eländig slav under sina tyranniska begär, fastän i full besittning av sin personliga frihet. Vilken frihet tror ni väl är att föredraga? Och vilken fångenskap, vilka bojor förefalla er väl drägligast?
Allt under det han talade, väcktes hans sinnesrörelse på nytt, och vid de sista orden kunde jag märka, att en ny strid utkämpades i hans inre. Efter några ögonblicks uppehåll, varunder jag iakttog en aktningsfull tystnad, fortfor han:
— Käre vän, försök ej att övertala mig att lämna denna välsignelserika enslighet, där jag så att säga är bannlyst från världens brott. Vad skulle jag vinna med en flykt härifrån? Endast ett sken av frihet på bekostnad
