av mitt förnufts frihet, och — vad mera är! — på bekostnad av den eviga sällhet, jag nu hoppas vinna i livet efter detta, men som man i världsvimlet snart förlorar all tanke, ja, all tro uppå. Ack, jag är ju blott en fattig, syndig människa; jag har lidelser och böjelser, vilka kunna överväldiga och störta mig lika väl som någon annan människa. O, min herre, var ej min frestare på samma gång som min vän!
Hade jag varit överraskad förut, så var jag det i ännu högre grad nu. Jag var i själva verket mållös av förvåning, och det dröjde en god stund, innan jag kunde få ett ord över mina läppar. Under tiden följde jag med beundrande blickar den strid, som denne ädle man utkämpade i sitt hjärta. Den var så häftig, att han råkade i en stark svettning; men såsom segrare gick han ur den.
Jag ansåg mig nu böra lämna fursten i fred med sina tankar, varför jag tog avsked av honom méd följande ord:
— Min furste, jag vill nu icke längre upptaga eder tid, utan beder jag att få säga eder farväl för denna gång. Ni kan vara god och närmare övertänka, vad jag sagt, så få vi ytterligare tala om saken, när vi härnäst träffas.
Och därmed begav jag mig hem till min bostad.
Omkring två timmar senare hörde jag någon knacka på min dörr. Jag öppnade, och in trädde fursten.
— Min käre vän, började han, jag har uppsökt er för att få tala ostört med er några ögonblick.
— Ni är hjärtligt välkommen, svarade jag, var så god och tag plats.
Han satte sig ned och fortfor därefter:
— Vid vårt senaste sammanträffande var det icke långt ifrån, att ni hade överrumplat mig. Men nu är jag åter herre över mina känslor. Tag ej illa upp, att jag avslår edert välvilliga anbud. Ni kan vara övertygad om, att jag förstår att tillbörligt uppskatta den varma vänskap, som förestavat det. Jag har just kommit för att betyga eder min uppriktigaste tacksamhet därför. Men jag tror mig nu hava vunnit seger över mig själv.
— Min furste, svarade jag, edert avslag gör mig ledsen, men jag hoppas att ni är fullkomligt övertygad om, att ni icke motstår himlens vilja.
— Min bäste vän, svarade han, om det vore himlens vilja, att jag följde med er, så skulle jag säkerligen känna en lika stark maning därtill, som jag nu känner stark motvilja. Jag hoppas — nej, jag är fullkomligt övertygad om, såsom ni uttryckte er, att det är himlens vilja, att jag avslår edert anbud. Det gör mig visserligen ont att behöva skiljas från er, men då avskedets timma slår, skall jag känna mig tillfredsställd i medvetandet att kunna räcka eder min hand såsom en hederlig man, om än ej såsom en fri man.
