544
Jag hade således intet annat att göra än giva vika för hans bestämda övertygelse.
— Min furste, sade jag, det vore icke på sin plats att vara enträgen gent emot edert så fasta beslut, och säkerligen skulle det ej heller gagna till något. Endast detta vill jag tillägga, att jag i denna sak uteslutande låtit mig ledas av ett uppriktigt begär att tjäna eder.
Omfamnande mig med stor häftighet utbrast han:
— Min käre vän, ni kan vara förvissad om, att jag även känner det så! Intill min levnads slut skall jag bevara eder i tacksamt minne såsom den bäste och ädlaste bland vänner.
Därpå gick han efter ett paket, som han medfört, öppnade det och överlämnade åt mig några utsökt fina sobelskinn.
— Se här, min herre, sade han, var god mottag denna lilla gåva såsom ett ringa bevis på min stora vänskap för och tacksamhet mot eder!
Det var i sanning för mycket att emottaga en så dyrbar gåva av en person i furstens omständigheter, och jag skulle helst hava velat avböja den, men det lät sig icke göra.
Till gengäld sände jag följande morgon min tjänare till fursten med en liten gåva av te, två stycken kinesiskt siden och fyra små stänger japanskt guld, vilka senare tillsammans icke vägde mera än etthundraåttio gram eller så omkring. Värdet av hela min gåva understeg emellertid betydligt sobelskinnens, vilka jag vid ankomsten till England fann vara värda nära tretusensexhundra kronor.
Fursten mottog likväl endast teet, det ena sidenstycket samt ett av guldstyckena, som hade japansk myntstämpel. Detta myntstycke behöll han för raritetens skull, men mera ville han ej mottaga, utan återsände det övriga med min betjänt. Därjämte lät han hälsa till mig med anhållan att få tala med mig:
Följaktligen begav jag mig åstad till fursten och blev, såsom alltid, särdeles förekommande mottagen. Sedan han betygat mig sin tacksamhet för de saker, jag skickat honom, yttrade han:
— Min bäste vän, jag hoppas, att ni icke vidare skall vidröra den sak, varom vi redan talat så mycket, utan anse den avgjord. Däremot skulle jag vilja fråga eder, om ni, som gjort mig ett så ädelmodigt anbud, skulle vara böjd att bevisa en annan person samma stora tjänst? Det är en person, för vilken jag hyser det största intresse; jag skall genast säga eder hans namn.
— Min furste, genmälte jag; visserligen kan jag icke påstå, att jag är lika villig att göra en annan person den tjänst, jag så gärna velat göra eder, som jag sätter så synnerligen högt värde på och vilkens befrielse det skulle varit min högsta önskan att få genomdriva; men om ni behagar säga mig
