Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Predika inte, utan tag på dig stövlarna och kom ut och gå ett slag, i stället att sitta och steka dig framför elden som en gammal mormor.

— Nej, tack ska du ha, promenader i regn och storm locka mig inte så särdeles, svarade Archie, men avbröt sig tvärt och lyssnade, ty han hörde en behaglig röst därutanför fråga:

— Ä gossarna i biblioteket, tant?

— Ja, min vän, och de längta mycket efter litet solsken. Skynda dig därför in till dem, svarade mrs Jessie.

— Det är Rosa, ropade Archie och kastade cigarren på elden.

— Varför gör du så? frågade Charlie.

— En gentleman röker inte i närvaro av damer.

— Sant; men jag är inte en sådan slösare som du, svarade prinsen och stack ned sin cigarr i det tomma bläckhorn, som tjänade dem till askkopp.

En sakta knackning på dörren besvarades i korus av ett: »Kom in!» och Rosa inträdde, röd och blomstrande av den friska vinden.

— Om jag stör er, så säg ifrån, och jag går genast min väg, började hon, stannande på tröskeln i blygsam tvekan, ty något i de äldre gossarnas ansikten väckte hennes nyfikenhet.

— Du stör oss aldrig, sade rökarna, under det att de läsande sleto sig ifrån hjältar vid skranket och takrännan så länge, att de kunde giva sin gäst en vänlig nick.

Rosa böjde sig ned över elden för att värma sina händer, varvid hon varseblev ena spetsen av Archies cigarr, som rökande stack fram under askan och luktade starkt.

— Fy, ni otäcka pojkar, som kunna bära er så illa åt, och på en sådan dag till! sade hon förebrående.

— Vad är det väl för ont däri? frågade Archie.

— Det vet du lika bra som jag. Din mamma tycker inte om det, och det är en mycket ful vana, ty det bara kostar pengar och gör inte tecken till nytta.

Nu var saken den, att Charlie satte föga värde på rökandet, men han tyckte inte att det var klokt att genast ge efter; han skakade därför på huvudet, drog några djupa bloss och sade med stolthet:

— Ni kvinnor begära alltid av oss, att vi skola vänja oss av med de mest oskadliga saker, endast därför att ni ogilla dem. Jag kan just undra, min nådiga fröken, hur ni skulle tycka, om vi gjorde på samma sätt med er?