— Om jag toge mig för med något som vore skadligt eller dumt, så skulle jag tacka dig, om du gjorde mig uppmärksam därpå, samt bemöda mig att ändra och bättra mig, svarade Rosa ivrigt.
— Nåväl, det skall bli roligt att se, om du verkligen menar vad du säger. Jag skall lägga bort att röka för att göra dig till viljes, om du också vill lägga bort något för att göra mig till nöjes, sade prinsen, begagnande sig av tillfället att med ringa uppoffring vinna en seger över henne.
— Gärna, om det är lika dåraktigt som att röka cigarr.
— Å, det är mycket, mycket dåraktigare.
— Ja, då lovar jag! Nå, vad är det? frågade Rosa, helt darrande av oro att få veta, vilken av hennes älsklingsvanor eller tillhörigheter hon skulle mista.
— Lägg bort att begagna örhängen, sade Charlie och skrattade åt det spratt han spelade henne, ty han var övertygad, att hon inte skulle stå fast vid överenskommelsen.
Rosa uppgav ett rop och for med båda händerna till öronen, där hennes guldörhängen sutto.
— O, Charlie, skulle inte något annat kunnat vara lika bra? Jag har lidit så mycket för denna min lilla fåfänga, och jag vill så gärna begagna mina vackra örhängen, ty nu får jag ha dem.
— Gärna för mig; begagna så många du behagar, och jag skall röka i allsköns lugn, svarade den otäcka pojken.
— Kan ingenting annat tillfredsställa dig? frågade Rosa bedjande.
— Ingenting!
Rosa stod tyst några ögonblick och tänkte på något, som tant Jessie en gång sagt till henne: — Du har mera inflytande på gossarna än du anar; begagna dig därav till deras bästa, och jag skall vara dig tacksam så länge jag lever. — Här yppade sig nu ett tillfälle att uträtta något gott genom att uppoffra litet av sin fåfänga. Hon insåg, att hon borde göra denna uppoffring, men hon fann det mycket svårt och frågade helt orolig:
— Menar du, att jag aldrig skall bära dem mera, Charlie?
— Aldrig, såvida du inte vill, att jag skall röka.
— Nåväl, jag skall aldrig mera bära dem.
— Nå, så tumma vi på det då!
Han kunde aldrig tro att hon skulle gå in därpå, och blev helt förvånad, när hon hastigt ryckte sina kära örhängen ur öronen och visade dem för honom, i det hon sade, med ett uttryck så fullt av välvilja att det framkallade en blygselns rodnad på hans bruna kind:
