ket! ropade Phebe, och därmed skildes de båda flickorna åt med så strålande ansikten, att vem som helst kunde ha gissat vad det var för en dag, om man ej vetat det förut.
— Ser du, Rosa, Birnamsskogen kommer till Dunsinane, sade doktor Alec och steg upp från frukostbordet för att öppna dörren åt den procession av gröna grenar och kvistar, som kom tågande uppför trappan.
Snöbollar och julönskningar haglade under några minuter i luften. Därefter började alla att arbeta på att pryda det gamla huset med grönt, ty hela familjen åt alltid middag där den dagen.
— Jag har ridit miltals för att få denna lilla rara kvist, som jag skall sätta här för att kröna verket, sade Charlie, i det han fäste en mörkgrön kvist vid ljuskronan i förmaket.
— Den är då inte så särdeles vacker, sade Rosa, som höll på att”pryda spiseln med glänsande kvistar av järnek.
— Det är detsamma, det är ändå mistel, och vem det vara må, som kommer att stå därunder någon gång i afton, har man rättighet att kyssa, hon må vilja det eller ej. Så nu är det bäst att ni äro på er vakt, mina damer, sade den retsamme prinsen och kastade utmanande blickar på flickorna, som skyndsamt drogo sig ifrån detta farliga ställe.
— Å, mig skall du då inte lyckas fånga! sade Rosa med värdighet.
— Vi få väl se, vi få väl se, svarade Charlie.
— Jag har kastat mina ögon på Phebe, anmärkte Will i en nedlåtande ton, som kom dem alla att skratta.
— Gusigne honom, det skall han visst få, svarade Phebe med en så moderlig ömhet, att Will kände all sin ridderlighet försvinna.
»I den heliga julekväll,»
sjöng Rosa.
»I den heliga julekväll»,
instämde alla gossarna, och så sjöngo de hela denna vackra sång, som var en av deras favoritmelodier, och misteln blev därvid alldeles bortglömd.
Rosa hann gott med att försöka sina nya skridskor före middagen, och hon tog då sin första lektion på den lilla viken, vilken tycktes ha frusit till enkom av artighet emot henne.
Hon tyckte i början att det var mera besvärligt än roligt att oupphörligt falla omkull och resa sig upp igen, men med sex gossar till lärare lyckades det henne snart att stå för sig själv. Och
