Han talade visserligen något blomsterprytt och osammanhängande som fallet vanligen är med dem, som första gången hålla tal, men slutet av hans föredrag förklarades allmänt såsom särdeles lyckat. Han vände sig nämligen med djup rörelse i röst och blick till sin mor och önskade, att lycka och välsignelse fortfarande måtte följa henne på hennes bana, att hon bland livets törnen måtte lyckas finna någon skön ros, som kunde glädja och vederkvicka hennes ålderdom, samt att hennes högsta glädje med det snaraste måtte skynda till hennes möte över hav och land, trots stormar och oväder.
Denna häntydning på kapten Jem, som nu var på hemvägen, kom mrs Jessie att torka sina ögon på servetten; gossarna däremot uppstämde ett väldigt »hurra». Därpå, liksom om detta ej vore nog uppståndelse, rusade Archie ut ur rummet, som om han blivit alldeles yr i huvudet.
— För blygsam att stanna och ta emot beröm, sade Charlie, som tyckte att plikten bjöd honom att ursäkta sin chefs besynnerliga uppförande.
— Phebe vinkade åt honom! Jag såg henne ju, ropade Rosa och blickade ivrigt mot dörren.
— Kommer det flera presenter? frågade Jamie, i samma ögonblick hans bror åter visade sig, mera livad än någonsin.
— Ja, en present åt mamma, och här är den! skrek Archie och slog upp dörren på vid gavel för en stor och stark man, som ropade:
— Var har jag min lilla gumma? Första kyssen åt henne, och sedan får det gå över lag så fort jag hinner.
Innan han ännu hunnit få dessa ord över sina läppar, låg mrs Jessie redan vid hans bröst, och fyra pojkar hoppade omkring honom och frågade, om det inte snart var deras tur.
Det är ju naturligt, att det uppstod en glad villervalla för en stund. Rosa drog sig därunder tillbaka till en fönstersmyg och betraktade vad som passerade med samma intresse, som om det varit ett kapitel ur en julhistoria.
— Alla raska och alla församlade här, Gud vare lov! sade kapten Jem vid den första paus som uppstod och såg sig omkring med glädje och tacksamhet.
— Alla utom Rosa, svarade den lille trogne Jamie, som ej glömde den frånvarande,
— Minsann, hade jag inte så när glömt bort barnet! Var är
