Georges lilla flicka? frågade kaptenen, som ej hade sett Rosa, sedan hon var ett spätt barn.
— Det är bättre, om du säger Alecs stora flickan, sade onkel Mac, i det han förklarade att han var rasande svartsjuk på sin bror.
— Här är jag, sir, svarade Rosa och kom fram från sitt gömställe bakom gardinerna, med ett utseende som om hon bra mycket hellre hade stannat kvar där.
— Det var katten, vad den ungen har vuxit! utropade kapten Jem, släppte ned pojkarna ur sitt knä och steg upp för att hälsa på den stora damen som en gentleman, vilket han också i själva verket var. Men hur det var, när han fattade hennes hand för att skaka den såg den så liten ut, att den alldeles försvann i hans, och hennes ansikte påminde honom så livligt om hans avlidne broders, att han ej var nöjd med denna stela hälsning. De genomträngande ögonen antogo plötsligen en mildare glans, och han lyfte henne upp i sina armar, lutade sin sträva, väderbitna kind emot hennes och viskade.
— Gud välsigne dig, barn! Förlåt mig, om jag glömde dig för ett ögonblick, och var övertygad, att ingen av dina släktingar kan vara gladare än onkel Jem att se dig här.
Och därmed var allt gott igen, och när han släppte ned henne, var hennes ansikte så strålande, att det var tydligt att något trolleri blivit använt för att förjaga den känsla av nedslagenhet, som gjort att hon så länge hållit sig gömd bakom gardinen, då hon såg sig bortglömd.
Där påslogo alla sig ned för att få höra om hemresan. Kaptenen berättade, hur han hade föresatt sig att göra allt för att kunna fira julhelgen i hemmet; hur allt hade sammansvurit sig för att lägga hinder i vägen för denna hans plan; och huruledes han i sista ögonblicket dock lyckats. Han hade telegraferat till Archie, bedjande honom bevara hemligheten och vara beredd på sin fars ankomst vilket ögonblick som helst, ty skeppet hade gått in i en annan hamn och det kunde hända, att han ej kom fram förrän mycket sent.
Sedan berättade Archie hur detta telegram hade bränt i hans ficka under hela middagen, hur han hade måst taga Phebe med i förtroendet, och hur skickligt hon hade kvarhållit kaptenen, tills talet var slut och hans uppträdande skulle göra största möjliga effekt.
De äldre skulle väl rätt gärna ha suttit där och språkat hela aftonen, men ungdomen ville inte gå miste om sina vanliga upptåg och lekar. När därför en timme förflutit under muntert prat, bör-
